Namnet säger vem du är

Eva Andersson

Eftersom jag är historiker och som yrke sysslar med medeltidens historia får jag ofta frågor om namn och namnskick när jag är på olika fester och evenemang och känner mig då lite otillräcklig eftersom de frågor jag får ofta är sådana som jag inte kan svara på även om jag kan en del om namn, exempelvis "Vad hade man för namn i 1200-talets Frankrike?" Det har jag troligen lika stor aning om som själva frågeställaren, i alla fall som denne nästan alltid är ute efter ett ovanligt namn och kan bara ge tips om olika källor som han eller hon själv kan titta i. Vad jag däremot vet en del om är hur svenska(nordiska) namn var uppbyggda och jag tänkte därför skriva lite om detta och sedan avsluta med några exempel på ovanliga eller vackra namn som jag hittat i svenska medeltida dokument. Artikeln är en omarbetad version av en artikel som redan tidigare publicerats i Nylöse härold.

Medeltidens namn hade en annan uppbyggnad än våra dagars namn och var på ett annat sätt än personligt eftersom namnet genom sin komposition sade mer om bäraren än vad våra moderna namn gör. På ett annat sätt var det mindre personligt eftersom antalet personnamn som faktiskt användes var starkt begränsat. I en uppsats från Historiska Institutionen i Göteborg visar Markus Gustafsson att i fastebrev från 1400-talet förekommer ganska få personnamn och antalet namn blir också färre ju längre fram i tiden man kommer. (fastebrev är ett slags kontrakt eller annat dokument som bevittnats och garanteras av ett stort antal erkända och redliga personer, sk "fastar", vilket krävdes vi de flesta transaktioner). Detta är en allmän europeisk trend, att namnvariationen minskar och att helgonnamn och andra kristna namn samtidigt blir vanligare.

Själv har jag också sett att de vanligaste namnen förekommer gång på gång och att de mera ovanliga kanske bara dyker upp en gång.

Det som gjorde varje namn unikt var användandet av patronymikon, d v s att man efter sitt eget förnamn lade till sin fars namn plus son eller dotter. Under medeltiden förekom även att det var modern som stod för namnet i efternamnet, men det var inte vanligt. När det förekom var orsaken troligen inte att fadern var okänd utan att modern var en mer bemärkt person. Efternamnet användes ju för identifikation och om då modern hade en mer framträdande position i samhället markerade man istället sitt släktskap med henne.

Eftersom fadern tog sitt namn från samma tämligen begränsade förråd av namn som man själv är risken dock stor att det fanns mängd Nicles Jönisson i en större by eller stad. För att skilja på dem lade man då ofta till ett tillnamn. Detta kunde säga något både om personens beteende och, troligen vanligare, dennes yrke. Exempel på tillnamn är broder Peter drukken, Björn stekare och Henzikin falkiner som alla nämns i testamenten från 1300-talet. Som man kan se finns inte faderns namn med här, då det uppenbarligen inte behövdes för identifikation. Alla dessa män hade dessutom troligen flyttat från sin hembygd och att använda faderns namn var därför onödigt då det inte sade speciellt mycket till den som läste testamentet, den förste var munk, de två andra tjänare hos en storman. Bodde man kvar i sin hembygd eller tillhörde en grupp som det fanns många av, var det troligen inte lika vanligt. Det var kanske ingen större vits med att kallas "bonde" i en by där alla andra också var det, det var inte särskiljande.

Namnet hade alltså alltid som syfte att identifiera en person, fyllde någon del av namnet inte denna funktion kunde man lika gärna utesluta den. Väldigt många kvinnor nämns bara med förnamn och uppgiften om vem de är hustru till i testamentena, det räckte för att man skulle veta vilken Margarete, Katrine, Ingeborg eller Botilde som avsågs.

Den tradition enligt vilken man inom SCA tar sina personanamn är på många sätt anakronistisk . Dels kan två personer inom föreningen inte ha samma namn även om de bor i varsin ände av den kända världen och med all sannolikhet aldrig kommer komma inom synhåll för varandra, än mindre presenteras. Då varje större svensk by under medeltiden vimlade av Björn Svenssonar och Sven Björnssonar blir denna strävan efter det unika namnet något mycket omedeltida. Det andra som skiljer vårt namnskick inom föreningen från medeltida praxis är att vi alltid använder samma form oavsett sammanhanget och denna form bygger på den formella uppräkning av namn som undertecknare av dokument och testamentatorer använde. I det medeltida samhället var namnet något som förändrades under livet, det enda som alltid fanns där var förnamnet.

Jag tänker använda mitt eget namn som exempel: Jag har tagit namnet Aleydis van Vilvoorde. Det säger att jag kommer från byn Vilvoorde i Brabant, en upplysning som säkerligen hade sitt värde när min persona och hennes svenske far ännu bodde i Brügge, men som saknar betydelse sedan hon flyttat till Nylöse. I Nylöse där hennes far har sina rötter kan det å andra sidan vara användbart att använda hans namn så här är formen Aleydis Andersdotter troligen den hon väljer att använda. Skulle det finnas flera Aleydis att välja på kanske hon finner det bättre att genom att tillägga "från Johanneberg" skilja ut sig. Lämnar Aleydis å andra sidan Nylöse för att åka till exempel till Visby är hon helt enkelt Aleydis från Nylöse. Slutligen blir det väl dags för Aleydis att skriva sitt testamente, kanske till och med inför den vådliga båtresan till Visby och då skrivs detta, om hon levde före 1300-talets slut, på latin och hennes namn skulle då skrivas antingen som Aleydis filie Andree de iohanneberghi in noua lodhese eller som Aleydis uxori Buddee osv.

För att ytterligare variera det hela stavade man sitt namn på olika sätt. T ex finns för namnet Ragnvald stavat på följande belagda sätt: Ragwald, Ragvald, Ragnwald, Raqwald, Ragualdo, och Ranqualdo. Säkerligen finns det fler.

Det vore väldigt roligt om vi kunde ta detta till oss och på olika sätt variera våra namn och deras stavning beroende på sammanhang och humör.

Fåniga och vackra namn folk verkligen har haft

Namn på personer bosatta i Sverige och Skåne under medeltiden. Det är ofta latiniserade former av namnen så att Björn anges som Bero, Karl som Karolus, Peter som Petrus osv. Ibland rör det sig om olika stavningsformer av samma namn och kan då användas omväxlande efter brukarens godtycke. M eller K efter namnet anger kön, då detta inte alltid är uppenbart. Observera att det här rör sig om namn som jag skrivit upp för att de är ovanliga och att merparten av befolkningen hette saker som Nils, Björn, Margareta och Karin.

1200-talet

Meginthor M

1300-talet

Aestreth K
Agathe K
Elzef, Elezef, Ælisif K
Byrghitte K
Mæchtildi K
Arnelfe K
Elyzabet K
Luscie, Lucia K
Giæthrudi K
Vendilgerd K
Ingerun K
Dryllina Petersdotter K
Elseby K
Heleniborge, Helenburgis K
Giridis K
Ermergerth K
Christancia K
Taleke K
Telsa K
Kättilög K
Katharina Ribbenæsæ K
Tala K
Aleta K
Annot, Annatt K (diminutiv av Agnes)
Iliana Kættilsdotter K
Marinæ K
Abelken K
Eliana Bodottir K
Berteke K
Wobbeke K
Yliane K
Groa Thorleifsdotter K
Alseka Hennikedotter K

Ranqualdo, Raguall M
Henzikin falkiner M
Suekino Selekong M
Petrus Drukken M
Karolus de Flakiaebaergh M
Kanutus (Knut) Stubbe M
Alwin M
Nicholaus Gagge M
Pædher Rumpa M
Gotskalk M
Conrad M
Tyrbern M
Thore Raband M
Karl Neskunnungxsson M
Stigot M
Notholm Eggardsson M
Kynekin M
Gjord M
Albert Stare M
Gerwinus Westhof M
Florekinus de Brakele M
Göble M
Assar Lövhatt M
Rodgeri Remaslaghara M
Ærtaskalla M
Torsten Simppa M
Gelekin de Pyttan M
Jon Hjärna M
Simon Hoppe M
Vilkin Ulfuardsson M
Rother Unge M
Lidinvard Haraldsson M
Heneka Nagel M
Näskonung Ragnesson M
Magnus Wælling M
Bæne Korp M
Magnus Getaskalle M
Ingeld Knula M
Sven, bonde i Grisen M

Mycket nöje,
Fru Allheydhis på Johanneberg