Höviskhet
Ur Aleydis artikel "Den medeltida riddarromanen" i Nordkronan januari 2000:
Den medeltida riddarromanen är ett av de tydligaste uttrycken för vad som kallas den höviska kulturen. Ordet hövisk betydde ursprungligen "som man betedde sig vid hovet", men har senare fått beteckna ungefär "artig" vilket gör att begrepp som "hövisk roman" och "hövisk lyrik" kan kännas lite konstiga till en början. Hövisk betydde dock långt mer än artig; det inbegrep hur man åt, hur man klädde sig, en persons hållning, hur man stod, gick och satt, berättelser och sånger av ett vissst slag, utseendeideal och hela en persons eller grupps livsideal. Nyckelordet för allt umgänge i det höviska livet var "vreude", "joy" d v s glädje, fröjd. Genom att klä sig höviskt, lyssna på hövisk musik, dansa höviska danser och äta hövisk mat på ett höviskt sätt uppnåddes denna fröjd och ju mer fröjd desto bättre. Denna höviska kultur når oss främst genom den höviska litteraturen och i andra hand från kyrkliga angrepp på den höviska kulturen. Den höviska kulturen hade sin blomstringstid under högmedeltiden d v s 1100-1200-talen och det är också från denna tid som riddarromanerna stammar.
Nu ska den här artikeln inte handla så mycket om riddarromaner, utan om hur man uppför sig i enlighet med det höviska idealet för att uppnå den rätta fröjden.
När hjältar, härskare och höga damer beskrivs i höviska romaner och furstespeglar ingår specifika karaktärsdrag som anses särskilt passande för folk av deras ställning. Vissa författare verkar anse att dessa karaktärsdrag var medfödda hos de personer som var av ädel börd. Andra anser att förhållandet är det motsatta och att bara den som uppträder ädelt kan kallas ädel. Vilka karaktärsdrag var det då som var höviska?
De viktigaste är att vara ödmjuk, vänlig och givmild. Ödmjukhet visar man genom medkänsla och barmhärtighet mot dem som har det sämre ställt. Det innebär också att man ska vara ödmjuk inför ödet och tacka Gud för det goda man fått i livet.
Givmildhet praktiseras genom allmosor till de fattiga och gåvor till tjänstefolk underhållare, gäster och vänner i enlighet med personens ställning. Som ett exempel kan man tänka sig att vid en stor hovfest fick de riktigt förnäma gästerna guld och ädelstenar, övriga riddare och annan lågadel kunde få gåvor av fint kläde, smycken eller stridshästar, underhållarna fick ofta ärvda kläder och vanliga ridhästar och detta kunde säkert vara gåvor till mindre fina gäster också. De fattiga kunde ibland få kläder även de men ofta serverades alla de fattiga som samlats utanför festsalen i hopp om allmosor enklare mat som grovt bröd och rovor. Riktigt höviskt var dock att låta bära ut samma mat som serverades högbordet till de fattiga. Det ska då sägas att samma mat inte heller serverades till alla gästerna utan t ex underhållarna fick ofta sämre sådan.
Vänlighet är en av de saker som är viktigast för att uppnå fröjd i umgänget med andra, och underligt vore väl annat. Vänlighet bör visas även när man är ovän med någon, då det är ohöviskt att visa vrede och brusa upp. Genom vänlighet, vältalighet och artighet försöker man att i första hand lösa sina konflikter. Vältalighet var dels en viktig diplomatisk färdighet, dels en uppskattad sådan vid umgänget vid hovet.
En annan passande dygd var måttfullhet, där man då främst syftade på inmundigandet av mat och dryck, men även till viss del på sex . Att vara full ansågs alltså inte som särskilt höviskt, inte heller att äta sig proppmätt.
Dessutom skulle man helst man vara ärlig, principfast, rättvis och from.
Motsatsen till höviskhet i medeltidssvenskan är thorparhet dvs tölpaktighet och används om bönder och folk som inte är så höviska som deras ställning kräver. (Även som thorpari — tölp.)
Idealet ovan är till största delen ett kristet ideal jämför med de ju dödssynderna: girighet, högmod, frosseri, vrede, avundsjuka, lättja och kättja. Det som främst skiljer det höviska idealet från det kristna är att i den höviska litteraturena framställs rikedomen och prakten vid hoven som något gott och behagligt i Guds ögon där det kristna idealet istället predikar fattigdom.
Nu ingår det ju fler saker i det höviska idealet än karaktärsdragen ovan. Viktigt är även vilka färdigheter man hade och vilka sysselsättningar man ägnade sig åt.
Konversation var en viktig del av umgänget och även under större fester var den en del av underhållningen. I beskrivningar av vad man kunde göra på dessa fester ingår ibland "att tala med damerna". Att som man konversera med damer var alltså en källa till fröjd och han får då nytta av ovan nämnda vältalighet. Man får väl anta att även damerna tyckte att ett sådant samtal var trevligt. Par som konverserar med varandra ingår ofta som motiv i konsten, ibland spelandes schack eller bräde samtidigt. Naturligtvis skulle man då tala om höviska ting såsom fester, torneringar, naturens skönhet eller andra glädjeämnen, eller om kärlek. Att prata om bekymmer och vardagliga saker var ohöviskt. Syftet var att man skulle känna fröjd och en känsla av att vara höjd över det vardagliga och då var det inte passande att tala om sina bekymmer.
Om man inte konverserade så kunde man läsa högt för varandra ur någon roman eller diktsamling. Högläsning var också det en del av underhållningen på fester. Ofta var det då någon kringvandrande trubadur som läste ur en bok eller berättade fritt ur minnet, men det kunde även vara värdens dotter eller liknande som läste vackert och därigenom framvisades som särskilt hövisk.Även dikter och sånger framfördes på det här sättet som underhållning. Högläsning var även något man kunde ägna sig åt till vardags. Damerna läste för varandra när de handarbetade, eller så kunde högläsning ske i glada sällskap på en utflykt i naturen eller i slottsträdgården eller i något annat sammanhang.
Att skriva sånger och dikter ansågs höviskt och de flesta personer av hög börd förväntades kunna komponera sådana. Man kan sedan välja om man själv vill framföra dem eller om man vill betala någon för att göra det. Ibland skickades ett bud för att framföra dikten till en dam eller kanske fick hon den i skriven form om diktaren inte ville framföra den själv.
Dansade gjorde man ofta till en sång som sjöngs av de dansande själva, men antagligen även till instrumental musik.
Till underhållningen på festerna hörde naturligtvis även tornerspel, men även andra sporter som spjutkastning och kapplöpningar och gästerna var både åskådare och deltagare efter önskan och förmåga. Sägas bör att festerna ofta varade i flera dagar, i alla fall de fester som hölls av kungar och kejsare. Ibland nämns så mycket som tre dagars tornering under en sådan fest. På en sådan fest skulle det finnas mycken och varierande underhållning så att alla kunde göra vad de tyckte bäst om. Alltså löpte många av ovan nämnda aktivteter parallellt under festligheterna. En aktivitet som dock var gemensam för alla var banketten.
På en hövisk bankett skulle det serveras en myckenhet av rätter av varierande slag. Dessa skulle vara väl lagade och kryddade och inte för flottiga. Rätterna serverades flera åt gången i olika serveringar och varje servering inleddes med festliga trumpetfanfarer. När man gick på bankett skulle man se till att ha tvättat sig och tagit på sig rena kläder så att man inte drog med sig ohyra till bords. Ofta delade man fat och bägare med sin bordsgranne och då krävdes att man tänkte extra noga på sitt uppförande. En sak att tänka på var att man skulle torka sig om munnen innan man drack så att drycken inte blev flottig. Ofta åt man dam och herre i par och herren skulle då passa upp på damen och skära upp maten åt henne. Damen drack ur bägaren först och räckte den sedan till sin kavaljer. Även enkönade parkombinationer förekom och då var det den yngre som skulle passa upp på den äldre i paret.
Vad gäller fysisk skönhet var det en slank kropp, vit hy, röda kinder och läppar. blå ögon och blont lockigt hår som gällde för bägge könen. I en roman beskrivs en bror och en syster som var så lika att man inte skulle kunnat se skillnad på dem om han inte hade haft några förfulande skäggstrån! Det var även viktigt att vara renlig och friserad enligt modet precis som det var viktigt att följa modet i klädedräkten. Praktfulla kläder är en del av det höviska idealet.
Även vad gäller inredning och föremål var prakt viktigt. Väggmålningar och bonader, rymmliga salar, många tända ljus, serviser av silver och guld, spegelfodral snidade i elfenben och andra fantastiska vackra saker bidrog till att ge den rätta atmosfären av fröjd och höviskhet.
Några av er kanske saknar den höviska kärleken i denna artikel. Om ni vill veta mer om dess regler tycker jag att ni ska fråga Alleidis som är väl bevandrad däri.
Efter denna läsning så hoppas jag att ni fått veta något av det ni ville veta om det höviska idealet och att ni vill läsa mer om det och försöka uppnå det i leken. Själv försöker jag öva till vardags också. Naturligtvis finns det mycket mer att säga och fler nyanser än vad jag kan beskriva här. Det kan bli fler artiklar i detta ämne om önskemål finns, men till dess får ni hålla till godo med att läsa någon av mina källor.
Anna/Ingeborg
Källor
- Courtly Culture, Joachim Bumke
- Den höviska kulturen i norden, Herman Bengtsson