Från Europa till Norden - flamländsk lyx i dragiga borgar

Linne tillverkades i Sverige, även om det finns uppgifter från 1500-talet om import av linne. Linne ansågs mindre fint än t ex kläde, vilket syns i den norska Konungs skuggsiá, en slags instruktionsbok för furstar från mitten av 1200-talet, där det står att linnekläder skulle vara av god lärft och kortare än ytterkläderna så att de inte syntes, då det inte passade sig för en hövisk man att göra sig fin i linne eller hampa. Till underkläder och skjortor användes det däremot säkert av alla samhällsklasser och på 1500-talet blir det populärt bland överklassen med svartsticksbroderade skjortor i linne. Just omnämnandet av hampa som material tillsammans med linne är intressant eftersom hampa är lättare att odla där det är kallt och regnigt än lin och ger en betydligt högre avkastning. Materialets användning är dåligt undersökt och då det inte går att med blotta ögat skilja fibrerna från lin och hampa åt kan det vara vanligare med kläder av hampa än man tidigare trott. För att kunna skilja på lin och hampa måste man dra ur fibrer ur vävnaden, blöta upp dem och se hur den enskilda fibern vrider sig. Nu är de arkeologiska fynden från Norden av linne/hampa mycket mer sällsynta än de av ylle, eftersom växtfibrer bevaras sämre och när det gäller hela plagg finns det endast ett sådant, Viborgsskjortan, daterad till början av 1000-talet.

Samitum är en trebindig kypertväv, inslagskypert med två varpar och kommer ursprungligen från nuv. Iran. Den förekommer i olika material, såsom fint ylle, enbart eller blandat med silke, i färgat ylle kontrasterande med naturfärgat bomullsgarn eller helt i silke. Under 1200-t och 1300-t tillverkades i Mellaneuropa en variant där den ena varpen var gjord av billig, grov hamp- eller lintråd. Omnämns i svenska testamenten bara när det gäller kyrkliga skrudar.

Sarduk var ett grovt starkt tyg av hälften linne, hälften ylle.

Sayan var ett tunt, lätt ylletyg antingen helt av kamgarn eller också med inslag av finare ull. Ett tyg av varierande pris och kvalitet, dock ej lika fint som nederländskt kläde. Berömda sayetterier fanns bl a i St.Omer, Hondschoote och Poperinge i Flandern under den tidiga medeltiden.

Scharlakan är ett ylletyg av samma typ som kläde, men räknas som det allra förnämaste och lyxigaste.

Siden användes dels som ensamt material i kjortlar, men vanligast är att ett plagg är fodrat med siden. Sidentyget var ofta i klara färger, så talar t ex ett testamente från 1238 om en hätta av blått kläde med rött sidenfoder.

Vadmal var ordet man använde om inhemskt tillverkat ylletyg. Det tillverkades troligen i huvudsak i hemmet och var valkat.

Utan jämförelse vanligast i testamenten från svensk medeltid är kläde, som utgör ca 60%, därefter kommer siden med ca 8% samt scharlakan och linne på strax under 6% vardera. Andra sorters tyg omnämns bara enstaka gånger. De här procentsiffrorna är inte helt rättvisande, då de anger klädesplagg och tyger som testamenterats, inte alla som användes, vilket ger en stark övervikt åt värdefulla tyger. När det gäller utländska ylletyger och siden är siffran troligen ganska korrekt, medan linne troligen är starkt underrepresenterat i testamentena i förhållande till dess användning i det dagliga livet. Vi vet att linne spelade en stor ekonomisk roll i t ex Hälsingland och i Dalalagen från 1300-talets förra hälft stadgar man att böter skall erläggas i linnelärft.

Alla utländska tyger var inte lika mycket värda, det berodde dels på kvalitet och dels på deras ursprungsort, vilken var en kvalitetsmärkning i sig. I en prislista från 1347, kung Magnus prisstadga för Kopparberget, kan man se att det var betydande prisskillnader mellan olika sorters tyg.

"En aln yperst_________________________4 öre
En aln kortrist________________________ 4 öre
En aln popirst_________________________3 öre
En aln thornist________________________2 1/3 öre
En aln saeien eller silfar_________________2 öre
En aln godt kirst_______________________1 1/6 öre
En aln markist_________________________1 öre
En aln godt vadmal_____________________2/3 öre"

Värdefullast och 6 gånger så dyrt som ett gott inhemskt vadmalstyg var kläde från Ypres och Courtrai. Därefter kom kläde från Poperinge, fortfarande mer än fyra gånger så dyrt per aln. Thornist är ylletyg från staden Thorn i Västpreussen, som var en betydande hansestad under 14- och 1500-talen (Stadens nuvarande namn är Torun och den ligger i Polen.) Ylletyget i fråga är säkerligen av klädestyp, annars skulle det inte vara dyrare än sayan som vanligen tillverkades i Flanderns och Brabants mindre väverier. Sayan är som vi ser hälften så dyrt som kläde från samma område. Nästa steg ner är kirst, eller kersey, ett ylletyg från den engelska staden med samma namn. Därefter kommer tyg från Mark i Westfalen. Priset antyder att det rör sig om ett lättare ylletyg, som likt sayan troligen var tillverkat helt eller delvis av kamgarn.

Alla importerade tyger representerade ett stort ekonomiskt värde och en aln av dessa förslog inte långt när det gällde att skapa de omfångsrika dräkter som var populära under medeltiden, där just klädernas vidd och längd var ett sätt för bäraren att visa sin rikedom.

Från Flandern till Norden

Den flamländska textilindustrin hade sin höjdpunkt vid slutet på 1200-talet, dock fortsatte t ex Ypres produktion att öka, åtminstone under 1300-talets första decennium. Gent var annars den helt dominerande flamländska textilstaden under slutet av 1200-talet och den första delen av 1300-talet, t ex fick man 1302 ett förbud mot tillverkning av kläde inom en radie av 8 km från staden, vilket innebar att närliggande väverier endast fick tillverka billigare former av tyg som sayan och olika blandtyger med varp av t ex lin, hampa eller bomull. Från 1200-talets slut och de första decennierna av 1300-talet finns det bara fyra uppgifter om tillverkningsort i de svenska testamentena och i alla fall rör det sig om tyg från Gent, vilket ju överensstämmer med vad vi vet om utvecklingen i Flandern.

Från 1330-talet ökar konkurrensen inom Flandern och de tre stora textilstäderna, Brugge, Ypres och Gent försöker förgäves kämpa emot konkurrensen från de sk "nouvelles draperies" där Poperinge, Wervik, Courtrai, Diksmuide och Comines, Menen och senare Neuve-Eglise och Armentières var de mest betydande. Ser vi på svenska dokument sker en dramatisk förändring under mitten av 1300-talet. Gent som var den näst vanligaste ursprungsorten fram till 1340 försvinner helt därefter i testamenten och staden finns ju inte heller med i Kung Magnus prisstadga som återges ovan. När det gäller Brugge och Ypres sker ingen större förändring, Ypres nämns bara sex gånger sammanlagt och dessa är ganska jämnt fördelade över hela 1300-talet medan Brugge har en stadigt sjunkande förekomst i testamentena, men liksom i fallet Ypres är tyg från Brugge mycket ovanligare än tyg från Gent som faktiskt förekommer så ofta under 1200-talets slut och 1300-talets början att det är den näst vanligaste ursprungsorten även för hela perioden.

Poperinge och Courtrai dyker upp första gången runt 1340 och blir därefter de vanligaste ursprungsorterna ( med undantag av Nivelles i Brabant, som p g a ett testamente där det nämns väldigt många gånger får en något felvisande framskjuten position) ända fram till nästa århundradet då Comines, en annan av de sk "nouvelles draperies" och den Västpreussiska staden Marienburg blir de vanligast angivna tillverkningsorterna. Dock rör det sig om ett mycket litet antal testamenten från 1400-talet, vilket gör det svårt att säga om det rör sig om en verklig förskjutning från Flandern till Västpreussen ifråga om textilimport.

Under den första halvan av 1300-talet förekommer tyg från hertigdömet Mark i Westfalen i svenska testamenten, men varför de försvinner efter 1359 är svårt att veta. Tyg från Västpreussen förekommer redan på 1340-talet med ett omnämnande av tyg från staden Thorn, men blir inte vanligt förrän på 1400-talet då staden Marienburg dominerar materialet. När det gäller Norge, där jag inte bara undersökt testamenten, utan alla slags brev och dokument som innehåller uppgifter om tyg är resultatet något annorlunda. Framför allt är det mycket ovanligare att man anger klädets ursprungsort och sedan är det också delvis andra ursprungsorter, märkbart är framför allt förekomsten av engelskt kläde, något som helt saknas i det svenska materialet.

Tabell 1

Tillverkningsort för tyg i kläder och i metervara 1200-1420. Sverige och Norge

Som man kan se dominerar Flandern stort över de andra områdena och enda anledningen till att Brabant fått en så framskjuten position är ett enda testamente från 1320-talet. Trots detta är tyg från Flandern mer än dubbelt så vanligt som tyg från Brabant. Tyg från England förekommer som nämnts bara i England, medan tyg från Westfalen och Västpreussen är ganska vanligt.

Hur var det med scharlakanet då, undrar man kanske, detta överlägsna exempel på medeltida lyxkonsumtion? Jo, den finns inte med i tabellen ovan eftersom det aldrig anges varifrån den kommer, även om vi kan vara säkra på att den härrör från någon av de framstående flamländska textilstäderna.

Scharlakan - den mytomspunna lyxen

Det finns inget tyg som så tydligt symboliserar rikedom som scharlakan, och få vars natur och ursprung är så omtvistat. Forskare har olika åsikt om ordets ursprung, men framför allt om vad det var som egentligen gjorde ett ylletyg till scharlakan. De allra flesta av oss förknippar scharlakan med något som är scharlakansrött, men under medeltiden var det inte alls självklart att tyget skulle vara rött, det var inte ens den mest uppskattade färgen. Scharlakan förekommer i medeltida texter i så vitt skilda färger som svart, purpur, lila, mullbärsfärg( mörk lila-röd), brun, grå, blå, mörkt gråblå och grön, förutom rött i olika nyanser. I de svenska och norska testamenten jag undersökt anges färg i samband med scharlakan endast tre gånger, brun en gång och röd scharlakan två gånger. Det kan alltså inte vara färgen som är det avgörande för om ett tyg kallas scharlakan under medeltiden. En annan sak som har påståtts skilja scharlakan från andra exklusiva ylletyger är det höga antalet efterbehandlingar och det skulle vara dessa som gjorde scharlakan så dyrt, men även tyger som inte definieras som scharlakan utsattes för lika många uppruggningar med åtföljande nedskärning som dessa och även om efterbehandlingen krävde specialiserad arbetskraft stod de sällan för mer än 2-3 % av den totala kostnaden för tyget. Scharlakan tillverkades av den bästa engelska ullen, hade stora dimensioner och utsattes för omfattande efterbehandling, men det var inte det som gjorde det till scharlakan, utan faktiskt, trots att den kunde alla möjliga färger, användandet av ett speciellt färgämne: kermes. Kermes är ett rött färgämne som tillverkas av döda sköldlöss och var oerhört dyrbart. Ensamt gav det den starkt röda färg vi förknippar med ordet scharlakan, men det blandades ofta med andra färgämnen eller användes på tyg vilket hade blivit färgat med vejde redan som ull. Tillsammans med olika betningar var det möjligt att få fram alla de färger som omnämns i samband med scharlakan och kermes höga pris förklarar också att så mycket som 75-98 % av tygets slutgiltiga pris utgjordes av kostnader för färgningen.

Scharlakan förekommer relativt ofta i svenska dokument, femton gånger, vilket väl närmast är att jämföra med t ex olika sidentyger som nämns 23 gånger och linne som tas upp 14 gånger. Det är mer sparsamt förekommande i norska dokument, vad detta beror på är oklart. Möjligen har det med Norges preferens för importerat engelskt kläde istället för flamländskt att göra. Scharlakan började dock mot slutet på medeltiden tillverkas även i England, så hela förklaringen har vi inte där.

När man läser medeltida dokument står det helt klart att europeisk lyx inte var något främmande för de högre skikten i de nordiska samhällena under medeltiden. Man importerade stora mängder fint kläde, även scharlakan och därtill sidentyger av olika slag, både släta och mönstervävda. Från slutet av medeltiden finns även uppgifter om import av färdiga klädesplagg som handskar, skor och olika huvudbonader, förutom smycken och andra "klenodier". Tyger och klädesplagg betraktades dessutom vid den här tiden som ett slags "kapitalvaror" för att använda en modern term, som testamenterades, togs med i invetarieförteckningar, värderades inför längre transporter av dem och även såldes vidare och det är just detta, deras höga ekonomiska värde som gör att vi som historiker har en möjlighet att hitta våra medeltida föregångares skjortor, praktdräkter, hattar och kalsonger blanda andra värdefulla föremål i olika slags dokument.