Eld — roligt, roligt, men farligt, farligt
Att göra upp eld
(Med reservation för vissa missar vad gäller vetenskapliga detaljer.)
Det vi kallar eld är den process där förgasade ämnen (främst kol) ur bränslet förenas med syret ur luften. För att denna process skall kunna uppstå krävs tre ingredienser: bränsle, syre och värme. Sålunda finns det i grund och botten också tre sätt att släcka en eld, men eftersom jag vet att alla Bagahusingar är kloka människor och denna artikel trots allt handlar om att inte släcka eldar, så säger jag inte mer om det.
För att få en eld att börja brinna ordentligt måste man alltså se till att försörja den med alla dessa tre ting. Låt oss studera vart och ett av dem lite närmare.
Bränsle
Det viktigaste när man skall tända en brasa är att se till att man har dugligt bränsle. Veden får naturligtvis inte vara för blöt, men storleken på vedträna är också avgörande. Alla som försökt, vet säkert att det är näst intill omöjligt att tända en stock eller stor vedklamp med tändstickor. Man behöver ha vedpinnar i alla storlekar från tändstickstjocka, eller gärna mindre ändå, upp till de största vedträn man tänker elda. De allra minsta brinner lätt men snabbt, så man måste se till att det finns tillräckligt många av dem för att kunna antända de större storlekarna. En rekommendation är att man gör ett fång späntstickor åtminstone så stort att man inte riktigt kan greppa om det med två händer.
För att underlätta vid tändningen kan man tälja till en liten tändpinne av något fint torrt trä, gärna töre eller annat kådrikt trä om man har tillgång till det, eftersom kåda brinner intensivt och skapligt länge. Tändpinnen kan man lämpligen göra på så vis att man täljer nästan hela vägen igenom pinnen på längden, med väldigt små mellanrum, så att den har en mängd "krulliga" stickor i ena änden. Dessa går sedan utmärkt att tända och pinnen brinner avsevärt längre och häftigare än en tändsticka och är dessutom mindre känslig för vind.
Andra goda tändmaterial är t.ex. de allra tunnaste kvistarna under grenarna på granar, så kallat knaster, långa tunna täljspån och näver. Dåliga tändmaterial är t.ex. bark från så gott som alla trädslag utom björk (särskilt tall vilket inte brinner alls) och torrt gräs (vilket brinner alldeles för fort men duger att tända med om man använder flinta och stål och bara vill ha en låga). Vidare brinner runda (hela) träbitar, speciellt de med bark på, sämre än huggna. Alltså kan det vara en god idé att klyva de där runda pinnarna på längden och avbarka dem om man tänker tända med dem. På så vis besparar man sig många bekymmer.
Syre
Utan syre ingen eld, och ju mer syre desto häftigare eld. Alltså är det mycket viktigt, speciellt när man startar elden, att den får tillräckligt med luft. Man får se till att lägga veden så att man får god luftgenomströmning, t.ex. genom att inte lägga vedträn tvärs över vindriktningen och/eller se till att det finns gott om plats för luften att ta sig in till eldens kärna där glödbädden sedan kommer att ligga. Det allra första är det ofta nödvändigt att blåsa på de första lågorna för att se till att de tar sig, men man måste vara försiktig eftersom det är väldigt lätt att blåsa ut dem så här tidigt. Om det blåser väldigt mycket kan man istället vara tvungen att skydda dem undan vinden.
När väl elden tagit sig bör värmen från lågorna och framför allt glöden se till att ny luft sugs in till härden och förutsatt att man inte gjort bort sig i förberedelsesteget skall nu allting gå per automagi.
Värme
Inte mycket att säga här. Naturligtvis behöver man en kraftig värmekälla för att antända någonting alls och efter ett tag, när man byggt upp en rejäl glödbädd, kan man lägga nästan vad som helst på elden och det kommer att börja brinna. Jag minns med speciell kärlek en scouthajk där vi efter att ha eldat på ordentligt i några timmar, slängde en gammal murken liten brygga direkt ur sjön och på elden, varpå den prompt fattade eld och brann upp under mycken rökutveckling. I motsats till vad man kanske skulle kunna tro är faktiskt glöden mycket varmare än själva lågorna.
Några olika eldar
Det finns många varianter på hur man kan lägga upp sin ved när man skall elda och jag tänker berätta mer ingående om några och mindre om andra.
Pyramideld
Detta är den klassiska brasan, där man helt enkelt ställer vedträna på högkant lutade mot varandra så att de bildar en pyramid, eller kanske snarare en kon. Jag ser personligen mest nackdelar med den här typen av eld. Förutom att den ser trist ut och är besvärlig att få att stå ordentligt, så blir syretillförseln ofta ett problem i en pyramideld eftersom man gärna staplar veden för tätt så att ingen luft kommer in till glödbädden. Istället föreslår jag att man använder en pagodeld (nedan).
Pagodeld
En pagodeld bygger man genom att lägga de större vedträna i par parallellt och omlott i lager. På så vis bygger man ett torn av vedklampar som påminner om de klassiska kinesiska pagoderna till utseendet. I mitten av pagoden lägger man sin tändved och sina späntstickor och så snart elden tagit ordentligt fäste och alla vedträn brinner ordentligt kan man riva pagoden för att få plats med sina kokkärl, om det är en matlagningseld man vill ha, annars är den brinnande pagoden mycket vacker att se på.
Fördelar med denna eldtyp, förutom att den är skön att beskåda, är att den blir väldigt luftig och alltså lätt att tända, samt att den tar sig bra på alla sidor förutsatt att det inte blåser för mycket. Den är dessutom lättare att bygga än en pyramideld. Detta är mitt första val varje gång jag skall tända en brasa utomhus.
Stockbrasa
Stockbrasan är lämplig om man har gott om tid, ont om bränsle men tillgång till att antal stora stockar, typiskt fyra. Idén är att man helt enkelt tänder en vanlig brasa och sedan skjuter in en ände av varje stock i den från olika håll så att de möts i mitten. Om man sköter den rätt kan en sådan här eld brinna i flera dagar, naturligtvis beroende på hur stora stockar man har att tillgå. Kräver relativt lite tillsyn eftersom det är fråga om väldigt stora vedstycken och de alltså brinner länge när de väl fattat eld. Typisk övernattningseld även om den är svår att få till, eftersom stockarna måste vara riktigt torra för att brinna bra nog.
Stjärneld
Detta är en ännu något mer exotisk typ av eld. Man tar en redig stubbe eller tjock stock och sågar ett antal djupa skåror tvärs över ena änden av den så att de bildar ett sjärnmönster. Därefter tänder man på i mitten av det utsågade mönstret, där alla skårorna möts. Syretillförsel sker nu genom skårorna och stocken borde brinna hyggligt. Även detta är en typ av eld som kan brinna mycket länge om man hittar bra virke, dock är förberedelsetiden väldigt lång.
Tekniker
Späntning
Att spänta stickor att tända sin brasa med är inte så svårt, men tekniken är kanske inte helt självklar. Det finns i grunden två olika varianter; antingen använder man en liten yxa eller en kniv. Om man använder yxa måste man vara väldigt försiktig så att man inte hugger sig i fingrarna. Med kniven däremot, kan man antingen helt enkelt tälja långa tunna pinnar ur ett stycke ved eller, vilket är det jag tänkte förklara närmare, använda en lite våldsammare metod.
Vad man behöver är en vass kniv, ett vedträ att spänta och ett lämpligt tillhygge, vilket bör vara tungt men ganska mjukt, t.ex. ett annat vedträ eller en gummiklubba. Man ställer upp sitt späntmaterial och lägger kniven över dess kortända där man vill klyva det. Därpå fattar man sitt tillhygge och med ett stadigt tag om knivskaftet bankar man på den ända av knivbladet som sticker ut från späntveden. På detta vis driver man kniven genom späntveden och får så småningom två bitar späntved. Därefter upprepar man processen så många gånger att man är nöjd med späntstickornas tjocklek.
Klyva stockar
Nu över till den andra extremen i vedhuggningens hårda skola; stockklyvning. Att hugga ved är inte svårt, men att däremot klyva ordentligt stora stockar, kan vara ett riktigt slit. Det går helt enkelt inte längre att bara sätta sin yxa i veden och hoppas att den går i två delar. Istället får man ta till kilar. Man behöver åtminstone två ordentliga kilar, men helst tre, samt en tung hammare eller slägga och det går till så här:
Först måste man skapa en spricka i stocken. Det gör man antingen genom ett eller ett par ordentliga hugg med en tung yxa, en s.k. klyvyxa, eller så börjar man direkt med att klubba fast den första kilen mitt i stocken. När man sedan fått en liten spricka i trät, sätter man den andra kilen i denna spricka en liten bit bort från den först kilen. Därefter sätter man den tredje kilen på motsatta sidan om den första och efter detta borde den första kilen vara någorlunda lätt att ta bort. Därefter vidgar man sprickan successivt genom att flytta kilarna allt längre ut från mitten och efter en stund går stocken itu. Denna metod kan också användas om man vill göra plankor på gammalt vis, utan såg.
Slutord
Efter denna genomgång av den sanne pyromanens ädla konst, hoppas jag att ni, alla innebyggare i Bagahus, skall stå väl rustade inför sommarens och höstens alla tilldragelser. Om någon skulle finna något oklart eller svårbegripligt, ställer jag gärna upp genom att förklara och förevisa de metoder och principer som nämnts ovan. Lycka till!
Kristian Samuelsson