Du kan ingenting ta med dig när du går

Kläder i svenska medeltida testamenten 1200-1420

Eva Andersson, doktorand i historia

De första testamentena som finns bevarade från Sverige är från början av 1200-talet och är skrivna av personer verksamma inom kyrkan. En person inom det andliga ståndet hade inga barn, då han inte var gift, och därför gällde inte de vanliga arvslagarna, utan man kunde själv bestämma hur man ville att ens personliga egendomar skulle fördelas efter sin död. Man måste räkna med att merparten av en präst eller munks egendom, i alla fall när det rörde sig om jord, gick till kyrkan, men när det gällde personliga ägodelar som kläder, böcker, silverföremål och liknande gavs dessa till kollegor, släktingar och tjänare. Under den första tiden rör det sig mest om biskopar och präster verksamma vid domkyrkor i de stora städerna; Uppsala, Lund och Linköping, men från 1300-talet och framåt blir det vanligare med testamenten även från landsortspräster. Här spelar bevarandeförhållandena troligen en mycket stor roll. Domkyrkorna hade egna arkiv där testamenten bevarades, medan landsortsprästens testamente troligen endast bevarats om han skänkt jord till en kyrklig institution och denna bevarat en kopia av testamentet för att bevisa sin äganderätt till jorden.

De första "lekmannatestamentena" dyker upp något senare, först från 1272 finns det ett sådant bevarat som innehåller en gåva av kläder, ej närmare specificerade, jämte en brosch och en ring. Lekmannatestamenten utan klädesplagg förekommer dock något tidigare. Testamenten var något som införts av kyrkan och accepterades inte utan motstånd. Kyrkans avsikt med testamenten var att öka möjligheten att ärva jord och annan egendom, något som utan testamenten var nästan omöjligt, då barn eller om sådana saknades; föräldrar och syskon ärvde jorden. På så vis stannade jorden, som var den viktigaste källan till rikedom och inflytande, i släkten. Landskapslagarna reglerar i flera fall mycket noga hur mycket av den döendes egendom som får ges till kyrkan och att en sådan gåva endast får ges med "rätt arvingens" samtycke. Vid den tid som lekmannatestamenten blir vanliga har denna bestämmelse försvagats och ofta ges stora egendomar till kyrkan, både som arv och som sk själagåva under givarens livstid.

Under 1300-talet ökar antalet testamenten starkt och dessutom blir det vanligare att man testamenterar klädesplagg. Det rör sig inte bara om att antalet bevarade testamenten ökar utan det är fråga om även en faktisk ökning av andelen testamenten som innehåller klädesplagg och/eller tyg. Det blir vanligare att storbönder och borgare gör upp testamenten, något som tidigare endast gjordes av adel och präster. Detta visar sig också i vad som testamenteras, då det blir vanligare med olika former av lösören som kläder, sängkläder, grytor, bägare, skedar och knivar. De allra rikaste och mäktigaste i landet testamenterade sällan klädesplagg, här rör det sig istället om gårdar, jord och ibland även penninggåvor. I deras testamenten ges inga ledtrådar till vad som hände med deras kläder efter deras död. Att de togs till vara är ställt utom allt tvivel, då även tämligen enkla klädesplagg representerade ett stort värde, men av dessa landets rikaste män tillmättes de tydligen inte så stort värde att de upptogs i testamentet. Många satte dock ett sådant värde på sina klädesplagg att de ville ge dem vidare; av testamenten från 1300-talet innehåller ca 40% kläder eller tyg avsett för kläder. Det rör sig dock inte bara om ägarens egna kläder, i flera fall anges att kläder skall sys upp till någon eller några personer i ett angivet material, vanligen importerat ylletyg av något slag.

Vilka klädesplagg testamenterades?

Det absolut vanligaste klädesplagget i testamentena är kjorteln. Sammanlagt testamenteras det under perioden inte mindre än 247 kjortlar. Den första är från 1215 och den sista från 1420. Trots att antalet testamenten minskar starkt både totalt och när det gäller testamenten med tyg och kläder efter 1360 finns det ändå ganska många kjortlar från denna period, vilket gör det rimligt att anta en fortsatt popularitet även efter undersökningsperiodens slut. Kjorteln var huvudplagget för både män och kvinnor under hela perioden. Kvinnans var alltid hellång medan mannens kjortel kunde ha olika längd beroende på modets växlingar. Den var försedd med lång ärm. Annars finns det få uppgifter om plaggets konstruktion, men då det förekommer tolv fall från 1215 till 1371 där en man ger en kvinna sin egen kjortel i arv, kan man anta att det vanligaste var att kjortlarna inte var "trånga", dvs väldigt figursydda. Visserligen skulle hon kunna sy om en manskjortel till en trång kvinnokjortel, då män vanligen är större än kvinnor, men troligen hade kjorteln i likhet med fynden från Herjolfsnes på Grönland och Bockstensmannens dräkt bara har en antydan till figurform, då de är nästan raka ner till midjan och sedan blir vidare med hjälp av kilar. År 1409 är det en kvinna som testamenterar sin nya svarta, fodrade kjortel till en man, och åtminstone här bör det stå klart att det inte rör sig om ett figursytt plagg. I testamenten nämns också silverknappar till kjortlar och ärmspännen av silver att sluta till de under 1300-talet mycket trånga ärmarna med. Materialet i kjortlar anges ovanligt ofta. I hela 89 fall anges inte bara att kjorteln är, eller skall sys upp i kläde, utan även varifrån detta kläde kommer. Två kjortlar omtalas bara som av gott kläde. Tre kjortlar är i silfar och två i sayan, båda lättare ylletyger. Två kjortlar till samma man är av scharlakan, elva av vadmal och en vardera i vargpäls, mårdpäls och skinn. En kjortel anges vara i blandat material från Brugge. Den vanligaste färgen var blått. Därefter kommer i fallande popularitet rött, brunt, vitt, grått, grönt, svart och "mixti coloris". Mixti coloris betyder blandade färger, men om detta betyder någon form av melerat tyg eller om det var mönstrat kan vi inte veta bara med hjälp av testamenten. En kvinnokjortel från 1331 är "halwskipftan", dvs kjorteln består av två halvor i olika färg. Två röda kjortlar var fodrade med mårdskinn och en grå med lammskinn.

Tvåa på listan över populära klädesplagg ligger manteln. Uppgifter om vilken form manteln har saknas nästan alltid i testamentena. Det enda exemplet på motsatsen är ett testamente från 1285 där en djäkne i Lund ger herr Lars i S:t Thomas kyrka sin blåa, runda mantel. Allt som allt nämns inte mindre än 154 mantlar i testamenten från 1200-1413. De sista sju åren av undersökningen nämns mantlar inte alls, men å andra sidan handlar det om två testamenten under den perioden. Dock avtar antalet mantlar ganska tydligt efter ca 1340. Detta tyder på att någon annan typ av ytterplagg tagit över mantelns roll. Mantlar finns i alla tänkbara färger och med alla möjliga olika foder, vanligast är gråverk, dvs ekorrens vinterpäls eller mårdskinn, men kläde, loskinn och siden förekommer också. Man ser ofta i olika böcker uppgiften att manteln var försedd med en fastsittande huva, i det svenska testamentesmaterialet finns dock inget som säger att så var fallet. Arkeologiskt material och samtida konst visar å andra sidan många lösa hättor som bärs ovanpå kjortlar och mantlar, medan det inte finns några bevarade plagg med fastsatt kapuschong. Det finns bilder på överplagg av olika slag med huvor från 1200-t och 1300-t, det rör sig dock om överplagg med ärmar: Dels kjortelliknande plagg med huva och dels ett överplagg med lösa hängande ärmar och huva. Mantlar med huva förekommer, såvitt jag vet, inte i samtida bildmaterial.

Då manteln förlorar sin roll som det huvudsakliga ytterplagget, måste något annat plagg tagit över den. I testamentena förekommer ett flertal olika plagg som kan ha fungerat som ytterplagg. Vanligast är surcoten. Denna är ett överplagg för både män och kvinnor från 1200-talet och fram till slutet på 1300-talet. Dess utseende varierar under perioden och den kunde ha långa snäva ärmar, korta ärmar eller vara helt ärmlös. Männens var ofta slitsade mitt fram för att underlätta ritt. Det finns sammanlagt 32 surcoter i materialet. Vanligast är plagget under 1200-talets sista decennier och under första hälften av 1300-talet. Efter 1350 nämns plagget endast tre gånger. Som man kan se av beskrivningen ovan kunde en surcot se ut på ett antal olika sätt och det är stor skillnad på ett överplagg med snäva ärmar och det vi vanligen brukar tänka på när vi hör ordet surcot; ett överplagg för kvinnor med stora ärmhål genom vilka man kunde se den snäva underklänningen. Själva ordet kommer av sur-cotte, dvs ovanpå cotten, vilket är det franska ordet för den kjortel som bars av både män och kvinnor, och ger ingen ledning till hur plagget såg ut vid olika tidpunkter. Surcot verkar, av det svenska materialet att döma, vara huvudsakligen ett mansplagg. Surcoter avsedda för kvinnor nämns sex gånger, den första 1316. Det förekommer att kvinnor får surcoter tidigare, men då rör det sig om en man som ger sin egen surcot i arv till en kvinna. Detta kan tyda på att i alla fall den tidiga surcoten hade ett sådant utseende att den kunde användas som både mans- och kvinnoplagg. Surcoter förekommer bl a i färgerna vitt, lila, grönt, rött och blått och var ofta fodrade med pälsverk eller tyg, ofta i avvikande färg.

Ett annat ytterplagg som nämns i testamenten från hela perioden är tabarden. Vanligen avses med tabard ett överplagg för militärt och ceremoniellt bruk, vilket användes under perioden 1200-1500 och hade fritt hängande fram och bakstycke och korta ving-formade ärmar. Denna tabard bars huvudsakligen vid tornerspel. Plagget omnämns också som en ridrock, och det är i denna form den förekommer i svenska testamenten. Här nämns 19 tabarder, alla mansplagg, även om det i ett fall är en kvinna som får ärva en mans tabard. I hälften av fallen är tabarden fodrad och de färger som nämns är blått, rött och brunt.

Även pellicium eller suppellicium, vilket var någon form av päls- eller skinnrock var troligen ett överplagg och nämns 15 gånger i materialet, första gången 1201 och sista gången 1372. Sex kvinnor och nio män får en pellicium. I ett fall rör det sig om en man som testamenterar sin egen pellicium till en kvinna. Vilken sorts skinn det rör sig om anges i fyra fall. En pellicium är av gråverk och tre av mårdskinn. Pellicium förekommer både som mans- och kvinnoplagg. Plagget är inte speciellt vanligt och verkar inte, under denna benämning i alla fall, ha överlevt sekelskiftet 1400.

Ett ganska sent ytterplagg som blir vanligt först på 1330-talet är ett plagg som kallas toga. Det är klart att det inte rör sig om det klassiska romerska plagget, som ju redan under imperiets senare tid försvann som vardagsplagg och som dessutom aldrig bars av kvinnor. Till vår hjälp när det gäller att lista ut vad det rör sig om för plagg kommer Walborg Jonsdotter som år 1328 testamenterar "...min toga som kallas aermakapae..." till en annan kvinna. Detta är första gången plagget nämns. Det rör sig alltså om en "ärmkappa", ett överplagg försett med ärmar. Toga nämns allt som allt 20 gånger mellan 1328 och 1374. 14 togor, den första 1331 är avsedda för män och sex för kvinnor. Fyra av de kvinnor som får togor får den manlige givarens egen toga. Det verkar alltså vara fråga om ett plagg som i huvudsak är avsett för män, men som även kvinnor kan bära. De flesta av togorna/ärmkapporna saknar uppgift om färg, men det finns fyra blå, en röd, en grön och en brun. Flera är fodrade, en med gråverk, två med mårdskinn, en med grönt foder, en med foder "mixti coloris" och fyra anges bara som fodrade. I ett fall anges materialet i togan och det är en toga för en man från 1374 som är gjord i scharlakan.

Till ytterplagget bar man ofta en hätta, antingen endast täckande huvudet eller fortsättande ner i en krage som täcker axlarna och en del av bröstet. Hättor av denna typ har hittats både på Bockstensmannen som är daterad till 1200-1300-talet och i flera av mansgravarna på kyrkogården i Herjolfsnes, vars dräktfynd är daterade till perioden mellan 1000-1500. En under 1300 och 1400-t vanlig form var den sk struthättan. Hättor är mycket vanliga som gåvor, plagget förekommer 96 gånger under perioden och det finns inget som talar för att den skulle vara på väg att försvinna där undersökningen slutar, år 1420. Ofta saknas uppgift om färg, men bruna, röda, svarta och blå hättor nämns. Något vanligare är uppgifter om foder och mycket tyder på att hättorna oftast var fodrade, vanligen med pälsverk, men även siden anges. Materialet i själva hättan var vanligen kläde, men även vadmal och tunnare ylletyger förekommer i materialet. Hättor bars av testamentena att döma både av män och kvinnor.

Detta är alltså de vanligaste testamenterade klädesplaggen, men även hosor, skor, stövlar, skjortor och slöjor och schalar av olika slag förekom. Dock är det en stark övervikt för dyrbarare kläder i fina material, hosor och skjortor som räknades till underplaggen är mycket ovanliga och de som testamenterar dem anges som tjänare eller präster i landsbygdsförsamlingar. Naturligtvis testamenterade man även accessoarer, såsom smycken, vanligen ringar och broscher samt silverprydda bälten liksom silverknappar.

Det är en färgsprakande bild som testamentena ger av medeltidens klädedräkt, något som kalkmålningar i kyrkor och arkeologiska fynd på grund av olika kemiska reaktioner i f ärgämnena under århundradena inte kan återge. Av de klart röda, blå och gröna klädesplagg som medeltidens människor älskade finns nu bara brunaktiga lämningar, men här i dokumenten hittar vi åter färgprakten och de variationer som olika foder kunde ge. Visserligen visar oss dessa testamenten bara de högre skikten i samhället, men gröna och gula färger går att få fram med växter och svampar som förekommer vilt i Sverige och dessa fick säkert tillfredsställa de vanliga människornas längtan efter färg.

Det förekommer också att en man testamenterar sin krigsutrustning; så ger en man vid namn Andreas sin brynja och bröstplåt till sin tjänare och Brynolf Haroksson från Fiskaby i Småland ger till Nydala kloster sitt harnesk, sina benskenor och ett par hosor i ringbrynja. Man kan tycka att ett kloster inte skulle ha någon användning för dem, men en rustning representerade ett stort värde och avsikten var säkert att de skulle säljas.

Vem fick klädesplaggen?

Det allra vanligaste är att det i testamentet inte anges vilket förhållande mottagaren har till givaren. Det verkar dock som att det mest är släktingar utanför den egna familjen, kyrkomän, arrendatorer och tjänare som får kläder i gåva. Bröstarvingarna upptas sällan i denna typ av testamenten, deras arvslott var ju redan säkrad genom lagstiftning. Släktingar och tjänare som anges som "trogna" eller "gamla" hör till dem som får ärva den dödes kläder, medan det är vanligare att arrendatorer och andra tjänare skall få kläder uppsydda. Ibland rör det sig här om en stor mängd tjänare, över tjugo stycken vid ett tillfälle, som alla får samma uppsättning kläder. Man kan se en skillnad i värde på tygerna, tyg från Marienburg i Östpreussen och Nivelles i Brabant är vanligare i testamenten till tjänare, arrendatorer och fattiga, medan scharlakan och tyg från Gent och Ypres, två av de mest betydelsefulla textilstäderna i Flandern, är vanligare i gåvor till släktingar och kyrkomän. Det finns naturligtvis tjänare som får dyrbara kläder i testamenten också, t ex ger Magnus Nilsson och Ingrid en mantel av kläde från Gent till tjänarinnan Ingiburg och Fru Katarina Knutsdotter, änka efter riddaren Ulf Håkansson ger sonens amma en blå kjortel med silverknappar, de som sitter i dotterns hätta. Här rör det sig om tjänare som husfrun eller husbonden utvecklat särskilda vänskapsband till. Detta är troligen fallet då samma fru Katarina ger en huvudkrans och ett klädesplagg till Ingeburg Bodotters tjänarinna Sigrid, som ju inte ens tjänat hos henne själv.

Det var inte ovanligt att kvinnor fick ärva mäns kläder och det omvända förekom också.

Vad hände med kläderna som testamenterades?

Det vanligaste var väl helt enkelt att mottagaren använde dem som det var, men när kvinnor ärvde manskläder och tvärtom gick det inte att utan vidare använda dem. I många fall syddes det säkert om för att passa arvtagaren, men om det inte gick att använda plagget som det var eller ändra det så att det passade den nya ägaren kunde man alltid sälja det vidare. Handeln med begagnade kläder var stor under hela medeltiden och klädesplagg fraktades ibland så långt som från nuvarande Belgien till Italien för att säljas vidare. Kläder var mycket dyrare under medeltiden än i våra dagar och varje klädesplagg representerade ett stort värde. När det gäller riktigt exklusiva plagg kostade tyget till dessa mer än vad den som vävde tyget tjänade på ett år och kläde från Flandern bars bara av de välbärgade. Inte ens dessa hade dock möjlighet att köpa många sådana dräkter och för att kunna följa modets växlingar och tillfredsställa sin längtan efter nya kläder sålde man vidare kläder som man växt ur eller tröttnat på. Kläde av hög kvalitet var dessutom i det närmaste outslitligt så "andrahandsvärdet" på ett exklusivt plagg i kläde var ganska högt. Detta gjorde det mödan värt att frakta dessa begagnade kläder långt om det fanns en marknad för dem, trots att transportkostnaderna under medeltiden naturligtvis var höga.

Klädesplagg var alltså en värdefull gåva och det är inte förvånande att de förekommer så ofta i testamenten. Just bland dessa testamenterade kjortlar, surcoter, knappar och hättor (för att inte tala om grytor, lakan och kuddar) kommer man en stund nära medeltidens människor och man ser hur kaniken Tycho Djäknes systerson med glädje tog emot morbroderns blå mantel och blå hätta med rött sidenfoder och att den unga flickan Athledi i Linköping gärna gjorde sig vacker i sin ärvda röda surcot med grönt foder och sin hätta med gråverksfoder.