Barnen i de svenska medeltida lagarna

C-uppsats vid Historiska institutionen, Göteborgs Universitet
Av Eva Andersson

Ordlista

Andligt skyldskap:: Andligt släktskap. Finns enligt katolska kyrkans lära dels mellan dopbarn å ena sidan och den dopförättande och faddrarna å den andra, dels mellan dopbarnets föräldrar och den dopförättande och faddrarna. Andligt släktskap utgör enligt kanonisk lag hinder för äktenskap.
Bryte:: Den främste av de till en gård hörande trälarna , den som hade tillsyn över dem. Efter träldomens avskaffande användes ordet om en fri man som skötte en annans jord, ett slags förvaltare.
Bälgmord:: Fosterfördrivning eller spädbarnsmord.
Edsöre:: Den lagstiftning som tillkom genom ed av konungen och ibland även stormännen.
Fastar:: Gode män som var närvarande vid köp, skifte, gåva eller pantsättning av jord samt vid andra juridiska handlingar.
Frid:: Skydd mot angrepp på person och egendom. Brott då frid rådde bestraffades extra hårt. Exempel på frider är: Tingsfrid, gudsfrid (kristna fridstider) och ölfrid (vid gästabud vid t ex bröllop)
Frände:: släkting
Hemföljd:: Hemgift
Hemgång:: En svårare from av hemfridsbrott som bestod i att man begav sig hem till någon i avsikt att skada honom själv, eller någon som hörde till hans hus eller i trångmål tagit sin tillflykt dit.
Hor:: Sexuell förbindelse mellan en gift och en ogift person sk enkelt hor, eller mellan två var för sig gifta personer, dubbelt hor.
Kyrktagning:: Den i kyrkolagen påbjudna ceremoni i vilken en kvinna som fött barn återinträder i församlingslivet och får kyrkans välsignelse.
Lägersmål:: Olovligt sexuellt umgänge mellan man och kvinna som inte utgör blodskam, hor eller våldtäkt.
Lärft:: Tvåskaftad, tät och fast vävnad av lin
Lönskaläge:: Könsumgänge mellan ogifta personer mellan vilka det inte föreligger hinder för äktenskap på grund av släktskap.
Oväldig:: Ojävig
Primsigning:: Religiös första vigning med korstecken, vid dop, konfirmation, exorcism och nattvard.
Själagåva:: Gåva som gavs till kyrkan för en avlidens eller döendes själ. Betalning till prästen för att läsa själamässor.
Själamässa:: Mässa till minne av en avliden, som skulle hjälpa denne att lättare komma till himlen.
Skyldskap:: Släktskap
Stegling:: Efter halshuggning spikas huvudet och ev. högra handen upp på en påle. Kroppen lades hel eller fyrdelad på ett eller fyra hjul, vilka horisontellt fastsattes på pålar.
Treding:: Tredjedel
Ättebot:: Släktböter. Den del av mansboten som dråparen släkt skulle betala till den dräptes släkt.
Ättledning:: Upptagande i en ätt av en person som saknade ätt eller ville lämna sin ätt för att upptas i en ny ätt.
Övermage:: Omyndig

Uppsatsens Syfte

Uppsatsens syfte är att undersöka vad den medeltida lagstiftningen, här avser jag landskapslagarna och Bjärköarätten, har att säga om barns villkor i medeltidens Sverige.

Syftet med uppsatsen är dessutom att underlätta forskning om barn i Sverige under medeltiden. Uppsatsen är tänkt som en inventering av vad dessa lagar har att säga om barn och den intresserade kan sedan undersöka just de delar som har relevans för dennes arbete.

Metod

Jag har gått igenom landskapslagarna, utom Skånelagen, samt Bjärköarätten och noterat allt som står om barn i dessa. Jag har valt att inte använda mig av Skånelagen, eftersom Skåne under hela den här tiden var danskt. Jag har begränsat mig så till vida att jag endast tagit med det som står om minderåriga barn, dvs där ordet barn betecknar ålder och inte bara en släktrelation. Därför har jag inte tagit med de regler för arvsföljd som tar upp en stor del av ärvdabalkarna, utom i de fall då de specifikt behandlar minderåriga. För att underlätta jämförelse har jag sedan delat in de uppgifter som finns om barn i materialet i olika grupper där jag drar slutsatser och jämför.

Frågeställningar

Huvudfrågeställningen är alltså vad som överhuvudtaget står om barn i de medeltida lagarna. Jag söker i uppsatsen också få svar på följande frågor:

Vilken slags upplysningar om barns liv kan vi finna i lagmaterialet?
Kan man finna regionala skillnader i uppfattningen om och behandlingen av barn i materialet?
Sker det en utveckling över tid? Finns det skillnader mellan de äldsta och de yngsta lagarna?
Var man medveten om barndomen som en speciell period i en människas liv?

Tidigare forskning

Europeisk forskning

Forskningen om barns historia började egentligen på sextiotalet med Philippe Ariès omdiskuterade bok Barndomens historia. Ariès kan anses vara den som skapade barnens historia. En av hans teser var att människorna förr i världen var så vana att förlora nära anhöriga att de undvek att knyta känslomässiga band till dem. Detta gällde i synnerhet barn, som man uppfattade som små ofullkomliga vuxna. Han menade också att familjen var en väldigt öppen struktur där andra människor ständigt kom in och att gemenskapen förmodligen var större inom byn än inom det vi i dag kallar kärnfamiljen. Ariès hävdade att människan innan modern tid inte hade någon uppfattning om barndomen som en egen period, avskild från vuxenlivet. Som bevis för sina teser anförde han bl a att det innan modern tid saknas avbildningar av barn i konsten och att medeltida franska saknar ord som bara betecknar barn och spädbarn.

Ariès har framför allt under senare år kritiserats av andra forskare och det finns få som numera hävdar en lika extrem linje som han gjorde. Bl a har det påpekats att han och hans anhängare väsentligt har överdrivit frånvaron av barn i äldre konst.

Den motsatta ståndpunkten från Ariès intar Shulamith Shahar i sin forskning om barn under medeltiden. I hennes bok Childhood in the Middle Ages försöker hon istället bevisa att medeltidens människor var älskande och uppoffrande föräldrar, som fäste sig vid sina barn och definitivt såg barndomen som en egen period i livet. Med hjälp av i huvudsak helgonbiografier, mirakelberättelser och didaktiska verk visar hon att livet förvisso var hårt och barnadödligheten hög, men att barn lekte även under medeltiden, att deras föräldrar älskade dem och att människor, i alla fall de som lämnade efter sig skriftliga källor, var positivt inställda till barn. Tyvärr har hon inte systematiserat sitt material på det sätt som t ex Janken Myrdal och Barbara Hanawalt(se nedan) gör. Hon är mycket inriktad på psykologiska faktorer och anser att det ligger i människans natur att ta hand om och leka med sina barn. Hon delar i boken in barndomen i olika stadier och försöker visa att de stadier medeltidens människor delade in barndom och ungdom i överensstämmer med Jean Piagets och Erik Erikssons teorier om barns utveckling.

Barbara Hanawalt har skrivit flera böcker som behandlar barn i medeltidens England. I boken Growing up in medieval London skildrar hon alla aspekter av livet för barn och tonåringar i senmedeltidens London. Hennes huvudsakliga källor är olika former av juridiskt material. Dels använder hon sig av lagmaterial och juridiska förordningar som gäller London, men också av domstolsmaterial och protokoll rörande dödsfall, sk coroners protocol. Då alla dödsfall som inträffade till följd av olycka skulle bötas för till konungen eller länsherren finns ett mycket rikt rapportmaterial om just olycksfall bevarat från medeltidens England. Hanawalt målar inte en lika ljus bild av medeltiden som Shahar gör, men hon ansluter sig inte på något sätt till Ariès teser. I Hanawalts forskning existerar emotionella band mellan barn och deras föräldrar och barn betraktas som barn och inte bara som ofullgångna vuxna. I boken The ties that bound driver hon tesen att tvärtemot den vanliga uppfattningen var storfamiljen inte regeln i medeltidens England och det var inte heller så att andra band inom byn eller skrån och gillen fick ersätta familjeband, utan att kärnfamiljen spelade en betydande roll i människors liv och att dess gränser bevakades noga.

John Boswell beskriver i sin bok The kindness of strangers, abandonment of children in western Europe from late antiquity to the renaissance, bruket att sätta ut barn i Västeuropa under antiken och medeltiden. Han behandlar inte bara att sätta ut barn, utan även andra former av övergivande, såsom att ge barn till kloster, lämna dem till fosterföräldrar, sätta dem i tjänst, gifta bort dem i späd ålder och sälja dem. Norden är knappast alls representerat i hans arbete där tyngdpunkten ligger på medelhavsområdet och Frankrike, de områden som otvivelaktigt har den bästa dokumentationen och det rikaste källmaterialet under perioden.

Nordisk forskning

Det finns inte mycket tidigare forskning om barn i medeltidens Sverige. Mycket litet har skrivits om barn och de böcker som skrivits om familjens historia har större tyngd på kvinnans ställning än på barnens. Det finns betydligt mer skrivet om landskapslagarna, ofta från ett rättshistoriskt perspektiv. Jag kommer inte att ta upp den forskning och den debatt som pågår om landskapslagarna. Min uppsats behandlar barn under den period som landskapslagarna skrevs och det är därför inte av något speciellt stort intresse om landskapslagarna är nedtecknandet av en lång muntlig tradition eller om de är importerade rakt av från utländska förlagor, de två ytterligheterna i pågående debatt. Försiktigtvis låter jag bli att ta ställning i frågan hur länge innan nedtecknandet som landskapslagarna existerat.

Janken Myrdal använder i sin bok Kvinnor, barn och fester i medeltida mirakelberättelser samma typ av material som Shulamith Shahar bygger mycket av sin bok på, nämligen helgon- och mirakelberättelser. Till skillnad mot henne har Myrdal dock systematiserat sitt material och därmed åstadkommit ett slags statistik över olyckor och sjukdomar på samma sätt som Hanawalt gjort med rapporterna om dödsfall. I berättelserna får vi en bild av föräldrar som oroar sig för och älskar sina barn, men också av ett mycket farligt liv för barn där de lätt råkade ut för olyckor och tidigt fick arbeta hårt, ofta med sysslor som de inte var mogna att utföra. Berättelser om barn är dock bara ca en tredjedel av bokens innehåll.

Kvinnors rosengård. Medeltidskvinnors liv och hälsa, lust och barnafödande är en sammanställning av föredrag som hölls på två nordiska tvärvetenskapliga symposier, i Århus 1985 och Visby 1987. Dess tonvikt ligger på det som titeln säger, kvinnors liv. Två artiklar handlar om barn. "Barnutbering" av Else Mundal handlar om utsättande av barn i det medeltida Norge och om eventuella skillnader i bruk och attityder mellan hednisk och kristen tid och mellan olika delar av Norge. Mundal använder sig av norskt medeltida lagmaterial men hänvisar på ett ställe till svensk lagstiftning och gör jämförelser. Mundal kommer inte med några tvärsäkra påståenden, men ifrågasätter den gängse bilden att fler flickor än pojkar sattes ut och argumenterar övertygande. Hon ifrågasätter också starkt de litterära källornas värde som källa till kunskap om hur utsättning av barn gått till. I dessa sätts barnen alltid ut levande, men detta beror ju på att det var barn som skulle leva vidare i berättelsen och det behöver inte säga så mycket om verkligheten.

I artikeln "Fødsler i dølgsmål er ikke kun historie" av Beth Grothe Nielsen i samma bok behandlas egentligen inte medeltiden men hon skriver att det råder en allmän enighet om att barnadråp och hemliga födslar var ovanliga under medeltiden och att det var kyrkans angelägenhet att "straffa" kvinnorna och att kyrkans lagar inte skilde mellan gifta och ogifta kvinnor i detta avseende. Hon menar att en ogift kvinna under medeltiden inte hade samma incitament att dräpa sitt barn som hon fick efter reformationen med dess betoning på äktenskapet som en gudomlig institution.

Till sist finns en C-uppsats med samma ämne som den här. Den skrevs under Vårterminen 1996 av Charlotte Blomquist. Uppsatsen behandlar följande landskapslagar: Upplandslagen, Östgötalagen, Västgötalagarna, Södermannalagen och Västmannalagen. Då jag redan kommit en bra bit på mitt eget arbete då denna uppsats var färdig och jag fick kännedom om dess existens har jag valt att inte använda den.

Materialet

Jag har valt att använda mig alla de svenska landskapslagarna, samt Bjärköarätten men utesluter Skånelagen, eftersom Skåne under hela den här tiden var danskt. Skånelagen har visserligen till vissa delar Västgötalagen som förebild, men den har främst släktskap med de danska medeltida lagarna. Då jag inte förutsätter att min läsare har ingående kunskaper om dessa lagar följer en kort presentation av dessa. Presentationen bygger helt på verket "Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar" av Åke Holmbäck och Elias Wessén. Det är också deras översättning och tolkning som ligger till grund för min uppsats. Orsaken till att jag inte gått direkt till källorna är att jag inte anser att mina försök att läsa fornsvenska skulle tillföra uppsatsen något utan leda till oräkneliga feltolkningar. Ett problem med Holmbäck och Wesséns böcker är att de i vissa av dem har sidnumrering löpande från början till slut och i andra börjar på nytt när en ny lag börjar. Detta gör det svårt när man skall ange vilken sida något står på. Man måste alltså först kontrollera att man tittar i rätt lag och sedan gå på sidnumret.

Lagarna är ordnade i någorlunda kronologisk följd. Undantaget utgörs främst av Gutalagen som innehåller många lagar som troligen härstammar åtminstone från 1100-talet, men eftersom det inte finns några säkra bevis för att den Gutalag jag har använt i sin helhet är äldre än mitten av 1300-talet har jag placerat den där. Lägg märke till att dateringarna emellanåt är mycket vaga.

Äldre Västgötalagen VgL I
Äldre Västgötalagen finns bevarad i en enda handskrift och är en samlingsvolym som kommit till genom att tre olika "böcker" bundits samman. Den är, bortsett från några mindre anteckningar, skriven av tre olika händer och har ett brokigt innehåll. Den första delen är den största och består av 47 blad och innehåller de egentliga lagarna. Vi vet inte vem som har skrivit den. Den andra delen är skriven av en präst i Vidhem och kallas därför Vidhemsprästens bok och består av 21 blad. Den tredje delen är ett häfte på åtta blad, skrivet av en man vid namn Lydekinus och kallas därför Lydekini excerpter. Den första delen kan inte vara äldre än år 1281, då biskop Brynjulfs stadga från detta år ingår. Å andra sidan bör den inte vara yngre än ca 1290, då man antar att Yngre Västgötalagen utarbetades.

Den handskrift som innehöll första delen, ägdes ca 1325 av en man son hette Laurentius Dyakn och var präst i Vidhem (Vedum). Han har gjort vissa tillägg till lagarna. Handskriften innehåller dessutom kungalängder och texter om lagmän som bör ha blivit författade ca 1240. Lydekini excerpter är framför allt tagna ur Yngre Västgötalagen, dessa är skrivna någon gång i början av 1300-talet. Om Äldre Västgötalagen skrevs på 1280-talet blev den troligen snabbt omodern och det man har försökt åtgärda genom tillägg och utdrag från Yngre Västgötalagen.[1]

Östgötalagen, ÖgL
Östgötalagen finns bevarad i en medeltida handskrift, troligen från mitten av 1300-talet och i den tryckta version som utgavs år 1607. Den tryckta versionen härstammar från en annan handskrift än den bevarade. Dessutom finns fragment av fem handskrifter som innehållit ÖgL. Östgötalagens kyrkobalk ingår i tre handskrifter av Landslagen, en från 1300-talet och en från 1400-talet.

I en urkund från 1303 åberopas den i Östergötland gällande lagboken, vilket visar att den i alla fall existerade då. I Östgötalagen åberopas Magnus Ladulås som lagstiftare och en bestämmelse som vi vet från en annan källa att den tillkommit 1286 ingår i boken. Troligen har den Östgötalag som finns bevarad redigerats omkring 1290. Östgötalagen kan dock ha existerat tidigare då ett dokument från 1279 säger att en pantsättning av jord skett i enlighet med Östergötlands sedvana och lagar.[2]

Upplandslagen, UL
Av Upplandslagen finns fem medeltida handskrifter som med bara ett fåtal mindre luckor alla innehåller lagen i dess helhet. De är alla från förra hälften eller mitten av 1300-talet. Den tryckta editionen från 1607 verkar härröra från en annan, icke bevarad handskrift. Ärvdabalken finns dessutom avskriven i en handskrift av Hälsingelagen från 1300-talets mitt och Upplandslagens Kyrkobalk ingår i ca 120 handskrifter av Landslagen. Upplandslagen stadfästes år 1296 av konung Birger Magnusson.[3]

Södermannalagen SdmL
Södermannalagen finns bevarad i två medeltida handskrifter, en finns i Sverige och en i Köpenhamn. Den förra har förutom SdmL innehållit även Bjärköarätten(se ovan). Bjärköarätten är skriven senare än Södermannalagen och med annat bläck, men möjligen av samma person. Den andra handskriften innehåller förutom Företalet och lagtexten även Magnus Erikssons stadfästelse. Stadfästelsen av Södermannalagen äger rum 1327, varför lagen måste ha existerat då. Denna handskrift berättar även om Magnus Erikssons eriksgata som ägde rum 1335, vilket innebär att just den här handskriften inte kan vara äldre än så. Det finns också två blad bevarade från en annan handskrift, tillkommen i mitten av 1300-talet. En anteckning som finns bevarad i handskrifter från 14- och 1500-talen gör att vi kan datera SdmL åtminstone till 1325, då man i ett protokoll skriver att man den 26/10 1325 infört några punkter i södermännens lagbok.[4]

Smålandslagen SmL
Smålandslagen, eller rättare Tiohärads lag har inte bevarats till vår tid. Det finns dock bevis för att en sådan lag en gång existerade, då den finns med i en förteckning över Magnus Erikssons boksamling från 1340. Smålandslagens Kyrkobalk finns emellertid bevarad i två handskrifter från 1300-talet av Magnus Erikssons landslag.[5]

Hälsingelagen HL
Hälsingelagen finns bevarad i en enda medeltida handskrift och den är skriven i mitten av 1300-talet. År 1340 föreskrev Magnus Eriksson att Hälsingelagen skulle gälla för Norrbotten och därför måste den ha förelegat då. Språket tyder på att skrivaren kan ha varit av dansk börd. HL är tyvärr inte komplett, utan delar av Ärvdabalken, Manhelgdsbalken och Jordabalken saknas. Efter Hälsingelagens slut följer Upplandslagens Ärvdabalk, skriven vid samma tid och av samma hand. Det har tidigare funnits flera handskrifter, men dessa är nu förlorade. En sådan handskrift låg till grund för den tryckta version som gavs ut 1609 och denna skrift verkar ha varit korrektare och bättre än den handskrift vi har tillgång till. Den tryckta versionen har därför stor betydelse, framför allt när det gäller att fylla ut luckor i handskriftens version av HL. Utgivaren av 1609 års version hade tillgång till flera handskrifter, varav en var den ännu bevarade. I urkunder från medeltiden omtalas fyra handskrifter av Hälsingelagen. Den äldsta rättsuppteckning som finns bevarad i vårt land är den sk Forsaringen som är en inskrift med runor på järn, från Forsa Kyrka i Hälsingland. Den är skriven med runor och handlar om böter till kyrkan. Dess innehåll är svårtytt och den är inte en del av den Hälsingelag som finns bevarad. Den är troligen från början av 1100-talet.[6]

Dalalagen, DL
Dalalagen finns bevarad i en enda medeltida pergamenthandskrift från mitten av 1300-talet. Dessutom finns några kortare delar av Dalalagen bevarade i en 1500-talshandskrift, Nils Hansson Brasks kopiebok som innehåller avskrifter av en del äldre lagböcker, bl a DL, från en annan källa än den ovan nämnda handskriften, nämligen Matz Benchtsons gambl a laghboock i Dala Lagh och mynteschriffuarens gambl a laghboock. Mynteschriffuaren är den samme Matz Benchtson, så det verkar som om Nils Hansson haft två exemplar av DL till sitt förfogande. Viktigt här är att Matz Benchtsons lagbok uttryckligen omtalas som en Dalalag, den medeltida handskriften saknar nämligen både överskrift och direkta uppgifter om vad det är för en lag. Överensstämmelser mellan denna medeltida handskrift och kopiebok, samt att det står att lagboken hade gällt sedan "Dala bygdhus" gör att det inte längre råder tvivel om att detta är en Dalalag. Dalalagen har använt sig av Södermannalagen som grund och kan därför inte vara äldre än 1318 då denna redigerades, men den måste vara äldre än 1347, då den allmänna landslagen för hela riket utarbetades.[7]

Västmannalagen, VmL
Av Västmannalagen finns tre pergamenthandskrifter från 1300-talet bevarade, B55, B56 och B57. B55 är yngre än de båda andra och den bästa texten finns i B57. Kyrkobalken av Västmannalagen finns dessutom bevarad i två handskrifter av Magnus Erikssons landslag, den ena, Nils Djäkns bok från slutet av 1300-talet och den andra från den senare hälften av 1400-talet. Västmannalagen är en sammanställning från olika håll och till stora delar en ren avskrift av Upplandslagen. Man har av allt att döma använt ULs text när den inte står i strid med i landskapet gällande äldre rätt. VmL är också kortare, man verkar ha strävat efter att utesluta allt man ansåg självklart eller onödigt. VmL kan inte vara äldre än 1296, eftersom dess främsta källa, UL, nedtecknades då och inte yngre än 1347 då landslagen utarbetades och med den dateringen får vi låta oss nöja.[8]

Yngre Västgötalagen VgLII
VgL II finns delvis bevarad i en handskrift bestående av 124 bl ad. Handskriften saknar Kyrkobalken, balken om Såramål och delar av Vådasårsbalken. Kyrkobalken finns bevarad i andra handskrifter, men Såramålsbalken och de första 9 flockarna av Vådasårsbalken är förlorade. Handskriften innehåller förutom VgL II även Bjärköarätten och ett brev på latin om ett möte i Tälje år 1345. Alla dessa delar är skrivna av samma hand och det visar att handskriften inte är avslutad tidigare än 1345, troligen runt 1350.[9]

Bjärköarätten Bj
Bjärköarätten finns fullständigt bevarad i en enda handskrift, samma som VgL II. Som nämns ovan kan denna dateras tämligen säkert till ca 1350. Den avskrift av Bjärköarätten som finns bevarad i denna handskrift är gjord för Lödöse. Att så är fallet framgår av att Lödöse och Lödöse rätt nämns i texten. Andra ställen i texten gör dock klart att det är en avskrift av en stadslag, från början avsedd för Stockholm, då en del av de geografiska beskrivningarna blir helt oförståeliga annars. Bjärköarätten har dessutom ingått i en handskrift av SdmL där det sista bevarade bladet i handskriften utgörs av början på Bjärköarätten. Denna version av Bjärköarätten skiljer sig en del från Lödöseversionen och har troligen gjorts för Nyköpings räkning. I en pappershandskrift från 1400-talet har man också hittat fragment av BJ som använts som bokbinderimaterial. Dessa verkar vara rester av en bok som bara innehöll Bj, där den alltså inte var sammanhäftad med en landskapslag.[10]

Gutalagen GL
Gutalagen finns bevarad i fyra handskrifter. Två gotländska, en tysk och en dansk. De gotländska texterna, betecknade hs A och hs B hos GL liknar varandra och anses ytterst gå tillbaka på samma källa. Schlyter daterar hs A till mitten av 1300-talet. Hs B är en pappershandskrift från 1587 nedskriven av dåvarande kyrkoherden i Barlingsbo, sedermera superintendent för Gotland, David Bilefeld som uppger att han kopierat en handskrift från 1470. Innehållet i hs B visar att den troligen går tillbaka på en äldre edition av GL än hs A. Hs B innehåller utförliga texter om prästbarn och trälar, något som förlorade sin aktualitet när reglerna om celibat för präster infördes och träldomen upphävdes och de har därför uteslutits i hs A. Den tyska översättningen (tyGL) finns bevarad i en handskrift från 1401, som utfördes av hospitalföreståndaren i Visby på uppdrag av Tyska ordens "houptman" på Gotland under ordens ockupation av ön. Den danska översättningen (daGL) är bevarad i en pappershandskrift från mitten av 1500-talet och själva översättningen har troligen ägt rum i slutet av 1400-talet.

I både den tyska och den danska översättningen har kapitlen en helt annan ordning än i de två gotländska handskrifterna och man får därför anta att de haft andra förlagor än dessa. Holmbäck och Wessén menar att delar av Gutalagen härstammar från 1100-talet, eventuellt redan från Olav den heliges besök på Gotland 1028-30, vilket skulle förklara likheten med de norska lagarna i vissa kapitel. Bestämmelser om prästbarn och om arvsregler kan med någorlunda säkerhet dateras till mitten av 1200-talet.[11] För Visby fanns en stadslag, skriven på plattyska och därför torde GL gällt endast för den gotländska landsbygden[12].

Resultatdel

Arbetets uppläggning

För att kunna jämföra de olika lagarna och se om förändringar över tid och regionala skillnader föreligger kommer jag att gå igenom lagarna efter varandra och behandla följande områden:

Havandeskap
Spädbarnet
Det större barnet
Myndighetsålder
Brott och straff för omyndiga
Oäkta barn och barn av ofria
Arv och föräldralösa

Havandeskap: Här tar jag upp allt som sägs om gravida kvinnor och om havandeskap, även om det är sådant som får betydelse också för det födda barnet.

Spädbarn: En snäv kategori, som i stort sett endast behandlar nyfödda och mycket små barn.

Det större barnet: Under denna rubrik behandlar jag allt från det den första spädbarnstiden är över till barnet når myndig ålder, därför är uppgifterna här många och av vitt skilda slag.

Här ingår barns juridiska och ekonomiska ställning, så länge det inte rör arv eller brott.

Myndighetsålder: Här ser jag vilka uppgifter om myndighetsålder som finns i lagarna och om dessa är olika i t ex straffrättsligt och ekonomiskt avseende.

Brott och straff för omyndiga: Brott begångna av och mot minderåriga barn.

Oäkta barn och barn av ofria: En sammanslagning av två grupper barn som hade färre rättigheter än andra barn.

Arv och föräldralösa: Här behandlar jag den inte ovanliga situationen att en, eller båda föräldrarna dog. På vilket sätt togs barnen om hand? Vem skyddade deras intressen? Vad hände om en förälder gifte om sig? Jag har begränsat mig så till vida att endast regler som rör minderåriga barn tas upp, regler där ordet barn betecknar en ålder och inte bara en släktrelation.

Efter genomgången lag för lag följer en jämförelse på de olika områdena där jag framför allt söker besvara frågorna jag angett under rubriken frågeställningar:

Vilken slags upplysningar om barns liv kan vi finna i lagmaterialet?
Kan man finna regionala skillnader i uppfattningen om och behandlingen av barn i materialet?
Sker det en utveckling över tid? Finns det skillnader mellan de äldsta och de yngsta lagarna?
Var man medveten om barndomen som en speciell period i en människas liv?

Äldre Västgötalagen

Havandeskap
Havandeskap behandlas i Ärvdabalken och Rättslösabalken. I Ärvdabalken flock 4 skriver man att "Om hustrun är havande då bonden dör ska hon sitta i boet i tjugo veckor. Sedan ska man se om hon är havande. Är hon inte det ska man skifta boet...Får hon barn och det döps skiftas det inte."[13] I samma flock skriver man också att om bonden har son och bondens hustru är havande ska de gemensamt sitta i boet. Även det ofödda barnet har alltså rätt till arv och att kvinnan är havande ger henne rätt att stanna på gården.

Rättslösabalken säger i flocken om olika sorters okvädinsord att det är styggelseord, en allvarlig grad av förolämpning Att påstå att en kvinna har fördrivit sitt foster eller att hon har mördat sitt barn.[14]

Under rubriken "Om mandråp" står det att om hustrun sitter med barn i knä skall hon nämna banemannen. Barn i knä kan här betyda barn i magen. Det skulle i så fall stämma överens med vad som står ovan, att hustruns rättigheter beror på om hon har fött barn eller inte och att hon om hon är gravid i så fall äger rätt att företräda barnet, såsom mannens arvinge.[15]

Spädbarnet
Det är i Kyrkobalken vi hittar den mesta informationen om spädbarnet, men i Tjuvabalken flock 17 om stöld av trälar finns följande meningar med: "Där diade han och drack mjölk av sin moders bröst, där blev han lindad i kläder och lagd i vagga".[16] Här får vi en beskrivning av vård av spädbarn som den gick till när Äldre Västgötalagen skrevs. I Kyrkobalken ägnar man sig mer åt barnets andliga väl och ve än åt det lekamliga. I Kyrkobalken flock 1beskrivs detaljerat hur dop ska gå till med faddrar, salt och vatten där finns också en omdiskuterad mening om att prästen skall tala om för fader och moder hur länge de ska vårda barnet.[17] Möjligen syftar den på konfirmationen.[18] Dopet hade vital betydelse, inte bara för barnets själ utan för dess möjligheter att få arv. Ett odöpt barn fick inte begravas på kyrkogården och inte ta arv. I Kyrkobalken flock 14 stadgas hur prästen skall prioritera i händelse att ett barn behöver döpas, en man få sista smörjelsen och ett lik vigas samtidigt. På grund av den vikt man lade vid dop och sista smörjelse för själens salighet var frågan av stor betydelse. Här finner vi att ett barn som skulle döpas hade högsta prioritet.[19]

Det större barnet
I Kyrkobalken flock 5 finns en uppräkning av vilka tjänster prästen skall utföra för sitt tionde och där ingår att konfirmera barn. Någon uppgift om vid vilken ålder detta skedde får vi emellertid inte.[20] För sitt tionde skulle prästen också ge sista smörjelsen åt bonden och hans fru samt deras äldsta barn. Alla hjon skulle bonden betala två öre för, och i den kategorin ingår förmodligen de övriga barnen.[21] Lite oväntat är att det är det äldsta barnet och inte den äldsta sonen som räknas upp här. Detta behöver dock inte vara ett tecken på jämlikhet utan det kan också vara så att man menade son när man skrev barn, medan dotter behövde specificeras.

I Jordabalken flock 3 står det om hur jordköp ska gå till och det står att den som säljer jord skall själv stadfästa köpet, vare sig det är man, kvinna eller barn, men att omyndigs köp måste lysas på tinget.[22]

För att kunna vittna vid tinget måste man vara myndig. Under rubriken "Om mandråp" där det stadgas att arvingen ska ange baneman ser vi att " Om arvingen är ett barn skall den som är mest närstående på fädernet nämna baneman tillsammans med barnet. Har hustrun barn i knä ska hon nämna banemannen".[23] Detta kan tolkas som att barnet är så litet att det sitter i moderns knä skall hon nämna banemannen men också som att "barn i knä" här ska ha samma betydelse som "barn i kved", dvs att hon är havande

Myndighetsålder
I Äldre Västgötalagen finns inga uppgifter om vid vilken ålder man ansågs myndig.

Brott och straff för omyndiga
Om ett brott drabbar ett barn skall lika höga böter erläggas som för en vuxen kan man läsa i kapitlet om vådasår, men om ett barn begår ett brott skall det inte dömas lika hårt som en vuxen. I paragraf 1 i samma kapitel står "Giver barn annat barn sår, må det ej kallas annat än våda" och i paragraf 2 stadgas att "Dräper barn annat barn, böte därför nio marker."[24], vilket är det samma som böterna för vådadråp och dråp av galen man.[25]

Även ifråga om tjuvnad är straffet lindrigare om förövaren är omyndig, i alla fall enligt Tjuvabalken flock 2 där det står att om fader och son stjäl tillsammans skall de båda hänga, om sonen är myndig man. Om han inte var myndig klarade han sig tydligen från dödsstraff.[26]

Giftermålsbalken flock 8 handlar om dråp av familjemedlemmar. Alla fall av dråp inom familjen betraktades som extra allvarliga, innebar bannlysning och måste sonas med en pilgrimsfärd till Rom, men inget speciellt står om minderåriga barn.[27]

Oäkta barn och barn av ofria
Ett äktenskaps och barns eventuella äkthet upptar mycket plats i det medeltida lagmaterialet och Äldre Västgötalagen skiljer sig inte från de övriga på den här punkten.

Endast äkta barn hade arvsrätt efter fadern. Uppenbarligen förekom det att man och hustru blev osams och mannen då sökte hävda att äktenskapet inte var lagligt. I Ärvdabalken flock 7 står om hur man går tillväga i sådana fall och det huvudsakliga målet med flocken verkar vara att skydda barnens rätt till arv.[28]

Ärvdabalken flock 8 behandlar ingående oäkta barn, deras tillblivande, sociala ställning och arvsrätt. I Äldre Västgötalagen finns samma regel som i den nutida lagstiftningen, att ett en hustrus barn förutsätts vara mannens. Lagen skyddar här barnet i händelse att mannens fränder efter hans död försöker hävda att han inte var far till barnet, troligen för att själv komma åt ett arv.

Det är bara ifråga om farsarv som barnets äkthet har någon betydelse. En kvinnas äkta och oäkta barn ärver lika mycket efter henne. Att oäkta barn inte ärver fadern verkar mera vara fråga om att faderskap är mycket svårare att fastställa än moderskap än om att dessa barn var resultatet av synd. Om en man gör en kvinna med barn och sedan gifter sig med henne räknas barnet som äkta,[29] likaså om barnet föds efter att fästningsölet hållits.[30]

Om mannen däremot skjuter kvinnan ifrån sig och sedan gör henne med barn räknas barnet som frillobarn och ärver endast sin moder.[31]

Det var inte bara med fria kvinnor som män hade frillobarn utan även med ofria sådana. Här gällde att han skulle stå för hennes försörjning tills hon kunde arbeta igen och om hon dog i barnsäng skulle han böta tre marker. Här var det ägarens ekonomiska intressen som skulle skyddas.

Arv och föräldralösa
Det var inte ovanligt att barn blev föräldralösa och de kunde befinna sig i en utsatt position. I Ärvdabalken flock 15 kan man läsa att en kvinna som förgör sitt styvbarn för att gynna sina egna barn skall dömas fredlös.[32]

Vi vet naturligtvis inte hur vanligt detta var, bara att de som "stiftat" lagen ansåg att möjligheten fanns och att det var ett mycket allvarligt brott. Det är mycket ovanligt att kvinnor döms fredlösa.

Om mannen dog kunde det också hända att barnen i praktiken blev helt föräldralösa när modern gifte om sig. Gården där de bodde var ju deras arv och inte moderns och då hon ingick ett andra giftermål , gifte hon bort sig från sina barn, som man uttryckte det. I sådana fall skulle modern fortsatt råda över det ekonomiska på gården med hjälp av farfadern om denne fortfarande var i livet och minst tre gånger om året komma dit för att tillse boet. I moderns ställe skulle man sätta en hemmafödd trälkvinna och om en sådan inte fanns att tillgå fick man inte skilja modern från boet.[33]

Östgötalagen

Havandeskap
Östgötalagen saknar den vanliga bestämmelsen om att en kvinna har rätt att sitta kvar i den döde makens bo om hon är havande vid hans död. Det finns dock ett stadgande i Ärvdabalken som tyder på att det ändå var det som gällde. I Ärvdabalkens flock 7 står nämligen att om bonden dog och det senare visade sig att hustrun var havande och hans arvinge då dräpte henne för att behålla arvet, skulle han förlora arvet. Fann man i henne ett barn eller något som liknade ett barn ärvde barnet sin fader, modern barnet och hennes fränder henne. Så ärvde dött och hedet framför levande och kristet eftersom ingen skulle få arv genom att dräpa.[34]

De andra omnämnandena av havandeskap är i Vådamålsbalken och Edsöresbalken. I Edsöresbalken står att om någon gjorde hemgång och en havande kvinna blev dräpt skulle han böta 120 marker, mot de normala 80 för kvinna, om de som väckte åtal kunde styrka att hon var havande. Var det tvillingar skulle han böta 160 marker.

Det innebär att den skyldige skulle erlägga dubbel bot för kvinnan, vilket var det vanliga, och dessutom full mansbot för det/de ofödda barnen.[35]

Vådamålsbalken flock 14 stadgar att om någon slog en kvinna så att hon förlorade sitt barn ökades deras böter med 40 marker, förutom de böter för fulla sår som de skulle erlägga. Även här är boten för ett ofött barn full mansbot.[36]

Spädbarnet
Kyrkobalken flock 6 och 31 innehåller uppgifter om spädbarn. Flock 6 konstaterar att prästen skall prioritera kristnandet av ett spädbarn framför sista smörjelsen av en man, eftersom barnet ännu inte fått någon kristendom och dess behov av den därför är större.[37]

Efter förlossningen skulle man offra två örtugar vid det första kyrkobesöket.[38] Kyrkobalken flock 26 behandlar mord på spädbarn och tas upp under annan rubrik nedan.[39]

Ärvdabalkens flock 6 behandlar arv i händelse att flera personer dör samtidigt. Vem som dog först kunde ha stor betydelse när den ene var arvinge till den andre. Kullolycka var när mor och barn dog under förlossningen. Dog barnet före modern ärvde hon barnet och hennes fränder henne. Dog modern före barnet ärvde det henne och barnets fädernefränder ärvde det i sin tur. Det kunde alltså ha stor betydelse vem som var längst i livet. Blev det tvist skulle de som var närvarande vittna och där räknades ofris vittnesmål lika mycket som fris och kvinnas lika mycket som mans.[40]

Det större barnet
I Kyrkobalken flock 13, paragraf 1 står att vart tredje år skulle biskopen komma och då skulle han bl a konfirmera och sammankalla nämnder.[41]

Omyndiga fick inte gå ed eller mottaga ed, det skulle deras målsman, som var närmaste frände på fädernet göra i deras ställe. Om det inte var han som tvistade med den omyndige, i sådana fall skulle den närmaste fränden på mödernet göra det. Fanns fader i livet var det naturligtvis han som svarade för den omyndige. [42]

Även i ekonomiska sammanhang bestämde fadern över den omyndige som inte fick göra större inköp än en träl. Men faktum var att detta gällde alla söner som satt i oskiftat bo med sin fader, oavsett deras ålder.[43]

Likaså kan vi läsa i Byggningabalken att om en omyndig som inte fått ut sin lott, dvs inte skiftat bo med fadern, skulle ta städja skulle deras målsman vara den som slöt avtalet.[44]

Som vi kan se förekom det att barnen skiftade barn med fadern under dennes livstid. Om något av barnen var omyndig när detta skedde skulle fadern ta hand om hans lott tills det han var myndig man.[45]

I Ärvdabalken flock 19 står att om en hel syskonkull sitter i träldom skall man först lösa den äldste och sedan de andra och alltid med full lösen och inte med eder.[46]

Myndighetsålder
Myndighetsåldern anges på två ställen i Östgötalagen till femton år. Dels i Dråpsbalken och dels i Ärvdabalken. I Dråpsbalken står det i flock 12 som handlar om utfästande av mordgäld. Denna skulle utgå efter mantalet i häradet och detta bestod av alla fria män över femton år.[47] I Ärvdabalken står apropå rättegång där någon skulle bevisa att han inte var träl att ingen under femton år fick gå ed.[48] I samma balks åttonde flock hittar vi ännu en uppgift på att man skulle vara femton år för att gå ed.[49]

Ett annat myndighetsbegrepp hittar vi i ekonomiska sammanhang där en man inte kunde göra köp eller ta städja om han inte skiftat bo med fadern.[50]

Brott och straff för omyndiga
Omyndiga kunde inte bryta edsöret. Åtalades en omyndig för ett edsöresbrott skulle en nämnd med ed styrka att den åtalade inte var omyndig.[51]

Vid dråp begångna av kvinna eller omyndig följde inte herremans hedersbot, ensaksbot eller edsöresbot.[52] Vid dråp begånget av omyndig skulle endast en tredjedel av mansboten, som var 40 marker, betalas och dessa gick direkt till målsäganden och varken kungen eller häradet hade del i den. Om någon hävdade att dråparen inte var omyndig skulle den som sade att han var det styrka det med fjortonmannaed. Detta gällde lika oavsett om den omyndige dräpte av våda eller med vilja.

Man fick inte heller föra vittnesmål mot en omyndig. Ville hans målsman neka till brottet för hans räkning skulle han göra det med tre tolvmannaeder, eller böta. Dräpte en omyndig en annan omyndig gällde samma som ovan.[53]

I Vådaverksbalken flock 3 står att om en kvinna eller en omyndig dräpte skulle det räknas som vådaverk oavsett om det var gjort med vilja eller ej. Om man dräpte en kvinna eller en omyndig skulle det bötas för viljaverk även om det var vådaverk.[54]

Den femtonde flocken av samma balk handlar om när en kvinna eller omyndig slår en man till fulla sår och om lytesbot. Boten för fulla sår var i sådana fall 3 marker och de gick bara till målsäganden. Fick den sårade lyte av såret skulle halv lytesbot erläggas. Även här gällde att den omyndiges målsman måste kunna styrka med fjortonmannaed att han verkligen var omyndig och att alla sår orsakade av en omyndig räknades som vådaverk och inte som viljaverk. [55] Motsvarande straff om en vuxen man gav en annan var 40 marker, eller om han inte ville betala böter, att bli fredlös.[56]

För mindre än fulla sår, sk öppna sår,[57] gjorda av våda, skulle den omyndige böta sex örar och han behövde vare sig gå vådaed eller betala böter till konungen.

Såvida det inte var någons träl man slog för då betalade man, kvinna och omyndig sex örar lika, vare sig det var av våda eller vilja.[58]

Om en omyndig stal till full tjuvnad skulle han böta sex örar, vilket motsvarade snatteriböterna för en vuxen, och lämna tillbaka det stulna. Var det bara snatteri räckte det att den omyndige lämnade tillbaka det han tagit.[59]

Mord på odöpt barn tas upp i Kyrkobalken och inte i Dråpsbalken om mördaren var barnets egen moder. Mördade en kvinna sitt nyfödda barn skulle hon böta 40 marker. Dessa skulle hennes målsman gälda från hennes penningar så länge dess räckte och sedan skulle han ta av sina egna. Om det var barnets fader som väckte åtal skulle hon böta 13 marker och åtta örtugar till honom och detsamma till biskopen och konungen. Var det någon annan som väckte åtalet skulle kungen och biskopen dela på böterna. Om det tillvitades henne, att hon skulle ha dräpt sitt nyfödda barn, och hon inte blev tagen på bar gärning, skulle åklagaren inte väcka åtal utan häradsnämnden avgöra vad som var sant.[60]

Mördade en man eller kvinna sitt barn efter det var döpt skulle han steglas och hon stenas, enligt Edsöresbalkens flock 21, och mördaren och hans eller hennes ätt gick miste om arvet efter barnet. I följande flock kan vi läsa att om föräldrarna däremot agade sitt barn så hårt att det miste livet, men inte hade för avsikt att dräpa det, skulle de böta enligt Vådamålsbalken, men inte mista livet. Arvet förlorade de dock.[61] Om ett barn dödades av våda skulle den som gjort det betala böterna och barnets helsyskon ärva den döde. Arvet skulle förvaltas av närmaste släkting på den sida som inte mördat eller av den förälder som inte mördat.[62]

Edsöresbalken flock 23 handlar om det välkända begreppet "Ihjällegade barn". Om en kvinna råkade ligga ihjäl sitt barn förlorade hon inte arvet efter det. Påstod barnets fädernefränder att hon gjort det med flit skulle hennes fränder värja henne med tretolfts ed. Om hennes fränder inte orkade gå tretolftsed skulle häradsnämnden avgöra om hon var skyldig eller ej.

Om hon var omgift och lade barnet i styvfaderns säng och barnet dog förlorade hon däremot arvet efter sitt barn.[63]

Även ofödda barn skulle skyddas av lagen. Som vi såg i avsnittet om havandeskap på sidan 9 skulle full mansbot erläggas om ett barn dräptes i moderlivet.[64] Till och med för barn som inte avlats skulle det erläggas böter om man gjorde så att de aldrig kunde bli till. Om en man blev snöpt av en annan man skulle han ha 40 marker för sitt lyte, 40 för den son han då inte kunde avla och 40 marker för en dotter.[65]

Sk Manhelgdsbrott, dvs om man knuffar, örfilar eller sliter sönder någons kläder så att hans manlighet förringas, skulle man böta lika för brott begångna mot omyndig som för vuxen man, dvs högst tre marker.[66]

Om en man begick brott mot edsöret och därmed förlorade sin egendom, var hans barn ändå garanterade ekonomisk trygghet eftersom man inte kunde förverka någon annans lott än sin egen.[67]

Oäkta barn och barn av ofria
Oäkta barn var barn avlade och födda utom äktenskapet, såvida inte föräldrarna gifte sig senare, för då blev barnen laggift hustrus barn. Det gällde både om barnet blev avlat under trolovning och annars så länge kvinnan inte var gift eller trolovad med någon annan.[68] Denna regel står i Giftermålsbalken. Annars hittar vi flest uppgifter om oäkta barn i Ärvdabalken. I den fjärde flocken av denna balk står att frillobarn inte får taga arv. Ville någon ändå ge något till sina frillobarn skulle han fara till Ljonga ting eller till konungen och där komma överens med sina arvingar om detta och detta skulle göras med fastar inför konungen eller lagmannen. Är det gjort på detta sätt får frillobarnet behålla det han fått och arvingarna kan inte återta gåvan senare. Mer arv kunde frillobarnet däremot inte få senare. Dog frillobarnet barnlös gick gåvan tillbaka till den ätt den kom från.[69]

Barn födda inom äktenskapets eventuella äkthet kunde endast ifrågasättas av barnets bröder eller systrar, ingen annan släkting såvida inte allmänt känt vittnesbörd funnes därom. Barnet som anklagats för att vara oäkting skulle kalla olika vittnen, som alla var släkt med honom, på att bröllop firats och sedan styrka det med tolvmannaed, också bestående av släktingar.[70]

Om en hustru blev överbevisad om horsbrott kunde hennes barn inte ärva för Ärvdabalkens trettonde flock säger att barn av horkona och trälkvinna inte kunde taga arv.[71]

Ett undantag finns för regeln att oäkta barn inte kan ärva, nämligen om barnet är resultatet av en våldtäkt och mannen blev funnen skyldig, i sådana fall ärvde detta barn lika som äkta barn.[72]

Ett barn var enda beviset på att lönskaläge hade ägt rum om paret inte blev tagna på bar gärning. Fanns inte barn eller vittnen fick man inte skylla någon för lönskaläge.[73]

Östgötalagen innehåller i jämförelse med de lagar jag tidigare gått igenom väldigt många bestämmelser som rör barn som man avlat med sin trälkvinna och om barn av ofria.

Giftermålsbalken flock 29 säger att om någon tog sin träl och påstod att han var fri och bad om en fri kvinna till hustru åt honom eller om en fri man bad om en trälkvinna till hustru och hennes husbonde påstod att hon var fri, förlorade husbonden sin rätt till dem och de och deras avkomma skulle vara fria. Dessutom skulle trälkvinnan ha en fri kvinnas hemföljd.

Om en man bad om en kvinna till hustru och han visste att hon var träl skulle hon bara få sex örar i hemföljd, likaså om en fri medvetet gifte sig med en träl, då minskades hennes hemföljd till sex örar. När paret sedan dog tog ägaren två tredjedelar av boet och den efterlevande en tredjedel. Hemföljden följde med kvinnan. Barnen i ett sådant äktenskap räknades alltid till den bättre hälften och var fria.

Om en man gifte bort sin trälkvinna med en annan mans träl och dessa dog tog mannens ägare 2/3 av boet och av barnen och kvinnans ägare 1/3 av boet och barnen.[74]

Vad som gällde om en fri man avlade barn med en trälkvinna står att läsa i Ärvdabalken. I flock 14 står att en man som avlade barn med en annan mans trälkvinna skulle lösa ut sitt barn inom sju år och gottgöra förlorade dagsverken och sänglag. Efter att barnet blivit döpt skulle fadern ta hand om barnet och det skulle vara fritt. Lät han barnet sitta i träldom i ett år skulle han böta två örar, satt det i träldom sex år skulle han gälda tolv örar och satt barnet i träldom en natt in på det sjunde året skulle fadern erlägga full lösen, dvs sex marker. Det var fadern som skulle lösa ut sina barn om han var i livet, annars kunde hans fränder träda in. Han skulle bevisa med fjortonmannaed att det var hans barn och han skulle lösa det till frihet och inte till träldom på Ljonga ting.[75]

Förnekade en man sitt barn med en trälkvinna och sedan ångrade sig fick han inte lösa det från träldom.

Dog trälkvinnan vid barnsbörd skall han gälda full lösen, sex marker. Vid detta tillfälle gäldades alltså högre bot för träl än för fri kvinna, för vilken boten var endast tre marker.[76]

Om en bonde avlade barn med sin egen trälkvinna hade han inte rätt att sälja barnet eller hålla det som träl, utan det skulle vara fritt. Bröder och systrar fick inte heller hålla varandra som trälar kan vi läsa i Ärvdabalken flock 25.[77] Om två bröder bodde tillsammans i oskiftat bo och den ena gjorde en trälkvinna med barn, skall ingen av dem få gottgörelse av den andre och barnet skall vara fritt. Skulle de däremot skifta bo och den ene brodern gör den andres trälkvinna havande skall han lösa det på samma vis som en oskyld man.[78]

Föräldralösa och arv
Första gången styvbarn nämns i Östgötalagen är i Edsöresbalken. Dråp inom familjen var edsöresbrott och om man dödade sina barn straffades det hårt. Undantaget var om ett spädbarn blev ihjällegat då modern slapp straff och kunde ta arv efter barnet. Men det var bara om barnet låg i hennes säng. Var hon omgift och lades i styvfaderns säng och denne låg ihjäl barnet kunde man misstänka att det var med avsikt för att få ett arv och då gick modern miste om detsamma.[79] I Giftermålsbalken flock 15 kan vi se att om mannen dog hade hustrun rätt till 1/3 av boet och barnen 2/3.[80] Så länge modern förblev ogift hade hon rätt att förvalta barnens egendom i samråd med deras fädernefränder. Gifte däremot kvinnan om sig skulle fädernefränderna ensamma råda för barnens egendom. Såvida inte fädernefränderna låg i tvist med barnen, för då skulle mödernefränderna i just i de mål som väcktes mot dem vara barnens målsmän.[81]

I Ärvdabalken flock 23 står att om ett barn dog ärvde modern (Man antar här att fadern redan var död) sitt barn tillsammans med syskonen. Hon ärvde lika mycket som en son om där fanns söner. Halvsyskon ärvde bara varandra om inga helsyskon fanns. Kom arvet längre bort än från bröder så ärvde halv - och helsyskon lika.[82]

I Ärvdabalken flock 24 hittar vi motsvarande uppgifter om fadern var vid liv; dog ett syskon ärvde fadern både för sig och sina söner. Med detta menas troligen att arvet gick till det oskiftade boet i vilket både fader och söner hade del.[83]

Om boet hade skiftats pga att bonden gift om sig eller bonden gift bort sina söner hade endast bonden själv och inte hans söner rätt till arv efter dem eftersom de inte längre har bogemenskap.[84]

Dog en kvinna och lämnade efter sig två syskonkullar ärvde båda kullarna lika av hennes hemföljd.[85]

Ärvdabalken inleds med allmänna uppgifter om arv, t ex att söner alltid går före döttrar och arvingar på fädernet före arvingar på kvinnosidan. I första flocken får vi också reda på att en dotter som gör sig skyldig till lönskaläge har förverkat sin rätt till arv om inte föräldrar eller den som är i föräldrarnas ställe förlåter henne.[86]

Vi har sett ovan i kapitlet brott och straff på sidan 11 att människor kunde dräpa för att komma över ett arv, men att de inte hade mycket för det eftersom den som dräpt någon för att få arv förlorade det.

Det är Jordabalken som reglerar vilka affärer en målsman fick göra med en omyndigs jord och vilka rättigheter denne hade. I den tjugoförsta flocken stadgas att målsman inte fick skifta bort omyndigs jord, utom mot bättre eller lika god och han inte ens om han inte hade råd att föda den omyndige hade rätt att sälja dennes jord. I stället skulle han gå till en annan frände och be honom ta hand om barnet. Ville denne inte göra det skulle han fara till tinget och kungöra det och där få dom på att han hade rätt att sälja den omyndiges jord för att försörja honom.

Om en omyndigs jord såldes hade han rätt att häva köpet inom tre år efter att han blivit myndig.[87]

Upplandslagen

Havandeskap
I Ärvdabalken flock 10 står att om en man dör och hans hustru var havande har hon rätt att sitta kvar i boet. Egendomen skulle då lämnas i oväldiga mäns händer, men hustrun skulle dock själv råda för sitt underhåll. Sedan skulle man utsätta tid för henne, inom vilken hon skulle föda barnet. Föddes barnet inom sju månader skulle det taga arv och det kallades skyndsamhetsmånad, efter åtta månader kallades det tidighetsmånad och barnet hade rätt till arv, så också efter nio och tio månader som kallades laga månad och förseningsmånad. Föddes barnet senare skulle det kallas horunge och hade ingen rätt till arvet och modern skulle lämna tillbaka allt hon förbrukat under havandeskapet. Om hon sade att hon varit med barn, men förlorat det skulle detta intygas med två kvinnors vittnesmål och tio mäns ed.[88]

I Ärvdabalken flock 16, paragraf 2 handlar det om kvinnor som var havande när de blev härtagna och hur de då skulle kungöra att de var gravida för sina medfångar så snart som möjligt. Vid den eventuella återkomsten behövde modern nämligen tolv mäns vittnesmål på att hon var havande då hon blev härtagen för att barnet skulle få arv. Det var kyrkans förman som tillsammans med de tolv äldsta männen i bygden skulle pröva om barnet skulle få taga arv eller inte.[89]

Spädbarnet
Även i Upplandslagen tillmäts dopet stor betydelse. I Kyrkobalken flock 11 står att om någon vill låta döpa ett barn och prästen var borta utan laga förfall skulle han böta tre marker till barnets far. Paragraf 1 i samma flock handlar om nöddop. Om barnet var sjukt och inte hann till kyrkan skulle en man döpa barnet. Fanns inte tillgång till en man skulle en kvinna döpa barnet. Dog barnet efter ett sådant nöddop hade barnet rätt att begravas på kyrkogården. Överlevde det skulle det föras till kyrkan och prästen fick lägga till vad som saknades i dopet. I paragraf 2 står vad man skulle göra om modern och fadern var ensamma vid barnets födelse. Då skulle fadern döpa barnet och föräldrarnas äktenskap skulle ändå inte brytas på grund av andligt släktskap. Paragraf 3 redogör för vad som hände om man bad en granne döpa barnet och denne vägrade. Dog barnet skulle grannen värja sig med tio mäns ed eller böta tre marker. Överlevde barnet och fick dopet var ingen skada skedd och ingen kunde bötfällas för att ha vägrat.[90]

I flock 12 står att om prästen fick bud på samma gång om att kristna ett barn och giva en sjuk man nattvarden skulle han välja mannen först.[91]

Arvsbestämmelserna gjorde det mycket viktigt att kunna tala om ifall ett barn föddes dött eller levande. I Ärvdabalkens elfte flock talar man om vilka kriterier som gällde för att ett barn skall anses vara fött levande, vilket gav föräldrarna rätt till arv efter barnet sedan det dött. Var barnet dödfött hade det nämligen ingen arvsrätt. Där står att den som vittnar skall vittna att barnet var levande fött, att det tog mjölk av sin moders bröst och att det hade naglar och hår. En kvinnas vittnesbörd var här lika giltig som två mäns.[92]

Det större barnet
Kyrkobalken flock 8 reglerar hur själamässor skulle gå till och hur mycket man skulle betala prästen för dessa. Om ett barn var under tolv år skulle det begravas utan hinder och prästen skulle inte få något för det. Om barnet hade tagit arv skulle full själagåva erläggas för det om barnets egendom översteg ett värde på tio örar. Ägde barnet mindre än tio örar skulle tredjedels själagåva utgå.[93]

Kyrkobalken flock 14 handlar om gåvor till kyrkan. En man kunde ge all jord han förvärvat under sin livstid i gåva, liksom en tiondel av sin bördsjord. Detta var laga gåva och det kunde han ge även om arvingen sade nej eller var omyndig eller frånvarande. Mer än så kunde han bara ge med arvingens medgivande och om arvingen var utomlands, i fångenskap eller omyndig skulle egendomen stå i taka händer, dvs förvaltas av några utvalda män, tills arvingen återvände eller kom till myndig ålder. Efter att han blivit myndig hade han ett år på sig att klandra gåvan annars stod den fast.[94]

I Kyrkobalken står också att kyrkan var den som skulle ta emot böterna om en omyndig gick ed, vilket inte var tillåtet. En sådan ed var ogill och kyrkan skulle ha sex marker i böter.[95]

När man skulle fästa sig en hustru skulle hon vara närvarande och ha uppnått mogen ålder, mogen ålder specificeras inte i flocken, var hon inte det hade hon med sina fränders samtycke rätt att säga nej till äktenskapet. Den som hade fäst henne skulle då betala tre marker i böter som skulle treskiftas. Vad som hände om hon inte hade sina fränders samtycke till att säga nej till äktenskapet framgår inte. Detta står i Ärvdabalken flock 1, paragraf 4.[96]

Jordabalken och Köpmålabalken reglerar den omyndigas möjligheter och rättigheter i ekonomiska sammanhang. Lagarna skulle skydda den omyndige och hans släkt som naturligtvis hade ekonomiska intressen av att han inte blev lurad. Jordabalken flock 4 säger i paragraf 5 att man inte fick köpa jord av en omyndig eller vettvilling utan frändernas samtycke. Om man behövde sälja omyndig eller vettvillings jord för att försörja honom skulle det göras med tagande av fastar både av den omyndige och av hans fränder. I juridiska sammanhang skulle den omyndiges fränder både svara och kära för honom.[97] I Jordabalken flock 8 ser vi att på samma sätt kunde man bara byta jord med en omyndig om hans fränder gav sitt samtycke och dessa fick bara byta barnens jord mot bättre och inte mot sämre. Dessutom hade barnet rätt att häva bytet då det blev myndigt.

I paragraf 3 samma flock står om fastar att i händelse av tvist skulle i alla andra fall fastarna gripa tag i rätt ägande utom i det fall då det gällde en omyndig då man skulle föra fram fastar både mot den omyndige och mot hans fränder.[98]

Den omyndiges rätt att överklaga gällde även i fall av pantsättning av jord. Om jord pantsattes och den som hade den i pant brukade den utan klander i tre år fick han behålla den, såvida inte den som ägde jorden varit utomlands eller var omyndig.[99]

I Köpmålabalken flock 4 kan vi se att när det gällde köp jämställdes bondens barn med hans tjänstehjon. Om någon gjorde köp med dem skulle han böta tre marker och köpet vara ogiltigt, så till vida det inte skedde på torget, för torgköp var alltid giltiga.[100]

Om mannen eller hustrun reste på pilgrimsfärd och barnen behövde mat hade den som satt kvar rätt att sälja av både jord och lösören för att försörja dem, vilket han själv ville.[101]

Till sist ser vi Rättegångsbalkens första flock att endast myndiga män fick bära budkavle.[102]

Myndighetsålder
I Kyrkobalken flock 19 och Jordabalken flock 4 står att en omyndig är en person under femton år.[103]

I Konungabalken flock 10 ser vi å andra sidan att endast män över tjugo år skulle betala för konungens skeppsvister. Han skulle inte heller vara vettvilling eller äga egendom för mindre än nio marker.[104]

Brott och straff för omyndiga
I Kyrkobalken flock 14, paragraf 10 står att om en myndig man eller kvinna tar med sin hand i dopfunten skall han eller hon böta sex örar eller styrka med två mans ed att hon inte har gjort det. Om en omyndig gjorde det skulle han däremot vara saklös eftersom han inte förstod bättre.[105]

I Konungabalken kan vi också se att man inte tog lika allvarligt på brott begångna av omyndiga. I flock 8 står det om stympande som vanligen straffades med fredlöshet att om en omyndig eller en kvinna begick ett sådant brott skulle de erlägga laga böter, för de kunde inte dömas fredlösa.[106]

I Manhelgdsbalkens flock 2 står att om en omyndig dräpte någon på vilket sätt det vara månde skulle det alltid anses vara av våda och dömas därefter. Om den omyndige nekade till dråpet skulle han bindas vid det med sex mäns vittnesmål. Sa någon att den skyldige inte var omyndig och en annan att han var det skulle tolv män pröva vad som var sant. Här står också att övermage, dvs omyndig, var den som var under femton år.[107]

Om en övermage sårade en man kan man läsa om i Manhelgdsbalken flock 22. Där står att om en övermage slog en man till blods skulle han böta tre örar och om han slog fulla sår skulle han böta sex örar oavsett om det var under fridstid eller ej och oavsett om det var av våda eller vilja. Han skulle också bjuda den sårade läkare vid vite av sex örar. Ville den omyndiges målsman neka till brottet skulle han värja honom med två vittnen, själv det tredje eller med tre mäns ed om inga vittnen fanns.[108] Som jämförelse kan nämnas att en vuxen man skulle böta tre marker för fulla sår mellan friderna.[109]

Om en omyndig stal till full tjuvnad eller mindre skulle det vara fjärdedelen av en myndig mans böter oavsett värdet av det stulna. Han fick inte heller dömas till döden för stöld läser vi i Manhelgdsbalkens flock 42.[110]

Ett brott som både kunde utföras av och drabba omyndiga var dråp inom familjen. Man såg allvarligare på ett sådant dråp än på andra, den skyldige skulle förutom andra böter också böta sex marker till biskopen kan vi se i Kyrkobalken flock 17.[111]

Om en fader eller moder dräpte sitt barn av våda och den andra föräldern väckte åtal mot den som dräpt skulle denne fullgöra vådaverksed och vådaverksbot och sedan kunde ingen kräva mera, varken i ed eller i bot.[112]

Manhelgdsbalkens flock 11, paragraf 2 handlar om de dråp där man skall erlägga dubbel bot. Dubbel bot skulle erläggas om man dräpte någon som var så ung eller så gammal att han ej kunde föra fulla folkvapen och var befriad från utskylder skulle han erlägga dubbel bot, dvs åttio marker. I den sjätte paragrafen i samma flock sägs att om en kvinna som var gravid blev dräpt och graviditeten kunde styrkas med ed av sex män och sex kvinnor, skulle barnet bötas med arton marker. I nästa paragraf står att dråp på ett odöpt barn aldrig kunde ge högre böter än fyrtio marker.[113]

Än högre bot blev det om man dräpte en övermage som var mindre än sju år (men döpt) i vredesmod. Böterna var i sådana fall 140 marker.

140-markersbot krävdes också om någon dräpte bonden, hans hustru och hans barn och alla som bodde där samman på hans gård och inom sextio famnars avstånd därifrån.[114]

Samma summa gällde också om man begick inomsängsdråp, dvs om föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra.[115]

Oäkta barn och barn av ofria
I Ärvdabalken står att om en kvinna blev härtagen med foster i magen skulle hon så fort som möjligt kungöra detta för sina medfångar, så att dessa vid den eventuella återkomsten skulle kunna intyga att barnet var hennes mans. Kyrkans förman skulle sedan tillsammans med de tolv äldsta männen i bygden pröva om barnet hade rätt att taga arv eller ej.[116]

Om en man blev dömd fredlös och han och hans hustru flydde från landet och avlade barn utomlands hade sådana barn ingen rätt till arv. Så var också fallet om barnet avlades inomlands men föddes utomlands. Dessa barn blev alltså i realiteten oäkta. Om barnet avlades utomlands, men föddes efter att de återvänt fick det däremot taga arv . Om kvinnan var kvar hemma och mannen besökte henne i smyg och avlade barn med henne skulle sådant barn kallas risunge och det hade ingen rätt till arv.[117]

I Ärvdabalkens flock 18 behandlas ingående vilka barn som hade rätt att taga arv eller inte, det vill säga om de var äkta. Man har en ganska generös inställning till begreppet äkta barn. Barn avlade av fästehjon ärvde och barn avlade i frilloförhållande och lönskaläge blev äkta om mannen sedan gifte sig med kvinnan. Tvistade man om huruvida ett par verkligen var fästfolk skulle hon styrka att så var fallet med åtta fastar, fyra från hennes sida och fyra från hans.[118]

Barn avlade vid våldtäkt tog också alltid arv om mannen blev bunden vid brottet med tolv män.[119]

Vid lägersmål gällde det för modern att bevisa vem som var far till barnet. Böter i lägersmål kunde nämligen inte gäldas om inte barn bar vittne och mannen blev lagligen förvunnen eller om han själv erkände. Det var mamman som skulle ta emot bot i lägersmål och hon var skyldig att sörja för barnet i tre år.[120]

Detta står i Ärvdabalken flock 22. Även den följande flocken ägnas åt barn avlade utom äktenskapet, den har rubriken: Huru ett barn skall styrka att en man är hans fader.

Om en kvinna sade att en man var far till hennes barn och han nekade skulle hon skaffa sig tolv män och fara till tings. Mannen skulle också skaffa sig tolv män och möta henne där. Där skulle de sedan utse varsin man och dessa skulle i sin tur välja ut sex män som skulle pröva saken. Slöt de sig till de tolv som följde kvinnan styrkte de att mannen var fader till barnet. Barnet skulle i sådana fall taga emot böter för lägersmål och tre marker i farsarv och dessutom skulle mannen böta ytterligare tre marker till barnet eftersom han hade förnekat det. Erkände han barnet skulle det ändå ha lägersmålsböterna och sina tre marker i farsarv. Värjde arton män mannen från faderskapet så skulle biskopens länsman laga att målet kom upp inför biskopen. Han skulle rannsaka vad som var sant och det var upp till biskopen om de skulle göra bot för sin synd i utlandet eller ej.

Om modern hade dött i barnsäng kunde barnet ensamt ställa fadern inför rätta och det gick till på samma sätt.[121]

Det var både faderns och moderns ansvar att föda sitt frillobarn. Den av dem som hade bäst råd skulle göra det så snart det var avvant från modersbröstet, tills dess skulle modern föda det. Om ingen av dem hade möjlighet att sörja för barnet skulle det tigga sig fram, men föräldrarna hade ändå ansvar för den eventuella skada det åsamkade fram till barnet var sju år.

Om barnet lämnades till en fostermoder och barnet där dog av vanvård så var det biskopens sak att döma vem av dem som skulle göra bot för barnets död och fostermodern skulle gälda vådabot.[122]

Frillobarn fick inte ärva mer än de tre marker som nämns ovan, men arv efter ett frillobarn skilde sig inte från arv efter äkta barn. Barn som var avlade i hordom, dvs om en eller båda parter var gift, i skyldskapsbrott eller andligt skyldskapsbrott kunde aldrig ärva.[123]

Vad det gäller barn av ofria stadgar Upplandslagen att om en ofri man gifter sig med en ofri kvinna skall deras barn vara fritt(!). Om en fri man gifter sig med en ofri kvinna med ägarens samtycke och avlar barn med henne skall både hon och hennes barn vara fria. Om en fri kvinna gifte sig med en ofri man gick hon baklänges ur sin ätt och förlorade sin status i samhället, men hennes barn skulle ändå vara fria.[124]

Arv och föräldralösa
Att möjligheten att förlora en eller båda föräldrarna var en realitet för barnen under den tid landskapslagarna skrevs framstår klart av de många bestämmelser som reglerar hur barnens intressen skall skyddas när en av föräldrarna gifter om sig och då de blir helt föräldralösa. Ärvdabalken flock 7 handlar om sådana giftermål då barns arv innestår. Om modern ville ingå ett andra gifte skulle först barnens fädernearv frånskiftas liksom 2/3 av lösöret. Den nye maken gifte sig då till hennes treding, men man kunde aldrig gifta sig till barns arv från den andra föräldern. Samma lag gällde för kvinnor och för män och vid tredje giftet likaväl som det andra.

När barnets arv frånskiftats kunde de lägga sin egendom till moderns eller faderns om de bildade bolag och gjorde det med tolv bolagsfastar.

Nu kunde det hända, att både fader och moder är döda, som det står i samma flocks tredje paragraf. Då skulle de närmaste fränderna på fädernet och mödernet råda för barnens egendom, under övriga fränders tillsyn. Tvistade de inbördes skulle den råda för barnens egendom som bättre kunde och bättre ville. Vem som bedömde vem som bättre kunde och bättre ville framgår inte, men det kunde vara tinget.

Om bara en förälder hade dött skulle den efterlevande råda för barnens egendom tillsammans med den närmaste frände på den andra sidan så länge han eller hon inte ingick ett nytt gifte.

Var och en som hade barns egendom om hand skulle en gång om året göra räkenskap inför barnets närmaste fränder.[125]

I ett tillägg står också att om någon tog till sig barns egendom genom giftermål utan frändernas samtycke skulle han betala rånsböter.[126]

Jordabalken säger som vi kan se under rubriken "Det större barnet" att den som förvaltade omyndigt barns egendom bara hade rätt att byta bort jord om han bytte den mot bättre och att barnet i annat fall hade rätt att byta tillbaka då han nått myndig ålder.[127]

Syskon ärvde varandra om föräldrarna var döda. Halvsyskon ärvde � och helsyskon � oavsett hur många de var. Om alla helsyskon var döda ärvde halvsyskonen allt, men inte förr. Om föräldrarna var i livet när ett barn dog ärvde de hälften av barnets egendom och syskonen hälften.[128]

Södermannalagen

Havandeskap
Det står ingenting om havandeskap i Södermannalagen.

Spädbarnet
I Kyrkobalken flock 8 och 9 handlar det om spädbarn. Flock 8reglerar hur mycket modern ska betala för kyrktagning efter barnsbörd och i flock 9 finner vi prioriteringsordningen för prästen i händelse flera brådskande ärenden dyker upp samtidigt. Där står att om han fick bud både att skrifta en man, dvs ge honom sista smörjelsen och döpa ett barn , skulle han välja mannen. Detta därför att barnet kunde döpas av gudföräldrarna. Dessa skulle i sådana fall döpa barnet i vatten och i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Dog barnet hade det rätt att ligga i vigd jord och ta arv. Överlevde det skulle det föras till kyrkan och prästen skulle där lägga till vad som fattades i dopet.

Att döpa ett barn gick dock före att viga ett lik. Om prästen saknade laga förfall, både ifråga om skriftningen och om kristningen skulle han böta.[129]

Ett döpt barn hade också ett större värde i den händelse det blev dräpt. Då erlades för ett odöpt spädbarn endast enkel bot, medan ett döpt barn under tolv år, skulle gäldas dubbel bot för och ett under sju, tredubbel bot. Märk dock att även för ett odöpt spädbarn skulle man erlägga samma bot som för en man.[130]

I Ärvdabalken flock 3, paragraf 4 kan man se att kristning inte var det avgörande kriteriet på om ett barn skulle få taga arv eller inte. Där står:

" Nu föds ett barn, sedan fadern är död, det synes vara vid liv
och drager andan in och ut; det skall taga arv efter sin fader.
Nu säga fädernefränderna, att barnet ej var levande fött; det skall
stå till ed och vittnesbörd av de kvinnor, som voro inne,
då barnet föddes. Vilja de med ed styrka, att barnet var fött
levande, då skola tolv hennes fränder eller skyldemän sedan
gå ed därpå; hon skall själv stå i föreden. Finnas ej fränder eller
skyldemän, då må hon gå eden med bofasta män, sådana som hon
kan få, och hon må själv stå i föreden. Nu dör modern från sitt barn,
och fadern lever efter henne; då säga mödernefränderna, att barnet ej
var fött levande, eller att det dog före modern; det skall stå till
vittnesbörd och ed av de kvinnor, som voro inne, då barnet föddes.
Sedan skall bonden värja arvet med tolv mäns ed, och han skall själv stå
i föreden. Då skall ofri kvinnas ed gälla lika väl som fri kvinnas. Har ej
bonden sådana vittnen, kan han ej styrka rätt till detta arv."

Här är det alltså om barnet föddes levande, och levde längre än modern om hon dog under förlossningen som är det avgörande, inte dopet. Vi kan här lägga märke till att kvinnor fick gå ed och att ofri kvinnas ed också var giltig.[131]

Orsaken till att det var så viktigt att bevisa att modern dött före barnet var att barnet i sådana fall tog arv efter modern och fadern i sin tur efter barnet, annars gick moderns arv tillbaka till hennes ätt.

Det större barnet
Barnets värde tycks öka med åldern. I Kyrkobalken flock 11 står om själagåvor, att för ett barn över tolv år skall man ge 2 öre i själagåva och för ett barn under tolv 1öre. Om barnet har kommit till arv och äger mer än tre marker skall man, oavsett barnets ålder ge full själagåva, en halv mark penningar.[132]

Att ha barn var det som band en man och hans hustru samman. Om inga barn fanns stod hennes fränder henne närmare än hennes egen make. Ett exempel på detta är att Jordabalken flock 8 ger en bonde rätt att sälja hustruns jord, en tredjedel av hennes mot två tredjedelar av hans egen, om de hade gemensamma barn och ekonomiska omständigheter tvingade honom, annars hade han ingen rätt till det.[133]

Barnets intressen skulle skyddas i affärer och i Jordabalken flock 9 och 12 kan man se att ett jordköp eller jordskifte kunde klandras långt efter de lagstadgade tre åren, om ägaren var omyndig vid köpet. Då kunde han nämligen kräva att köpet eller skiftet hävdes när han blev myndig. Ingen fick sälja eller byta bort en omyndig eller vettvillings jord om det inte var till det bättre. Det gällde också om bara den ena föräldern var död och han eller hon ville sälja jord som var arv från den avlidne, och även om det var till det bättre måste han ändå rådgöra med den dödas fränder. Undantag kunde göras om den ekonomiska omständigheter krävde det, då kunde de närmaste fränderna sälja hans jord eller lösöre för att försörja honom.

För en omyndigs räkning skulle alltid hans närmaste fränder både väcka åtal och svara.[134]

Även Köpmålabalken innehåller regler om barn. Flock 4 stadgar att: "Ingen får göra köp med bondens barn till mera än fyra penningar utan hans vetskap." Om någon gjorde större köp med bondens barn skulle han böta tre marker om det inte var fråga om ett torgköp, ty sådana låg alltid fast.[135] Eventuellt gäller den regeln inte bara för minderåriga barn utan även för myndiga barn som inte gjort bodelning med fadern.

Myndighetsålder
I Kyrkobalken flock 15, som egentligen handlar om oäkta barn, står det att när barnet blivit femton år gammalt kan det själv gå i ed om vem som är dess fader. Då endast vuxna män kunde gå ed betyder det att en femtonåring ansågs vuxen.[136] I Manhelgdsbalken flock 18 står också att övermage är den som är under femton år.[137]

Brott och straff för omyndiga
När det gällde brott som utfördes av omyndiga såg man mildare på dem än om de utförts av myndiga män. Kvinnor och omyndiga kunde t ex inte dömas fredlösa.[138] Om en omyndig, eller galen man dräpte någon, räknades det alltid som vådaverk och vådaverksbot skulle erläggas, läser vi i Manhelgdsbalken flock 18. Målsmannen var den som förde talan i rätten och kunde också neka till dråpet i den omyndiges ställe. Om det uppstod tvist om huruvida den skyldige verkligen var omyndig skulle detta prövas av tolv män.[139] Att dråp begånget av omyndig betraktades gav lägre straff återkommer i Manhelgdsbalken flock 26, paragraf 7 där man ser att böterna för ett sådant dråp ät fjärdedelen av full bot.[140] Om den omyndige endast sårade någon skulle hans målsman skaffa läkare åt den skadade, eller annars böta sex örar. Nekade den omyndige och hans målsman till brottet kunde den skadade åtala den omyndige för sina sår om han hade två vittnen och sex män som styrkte med ed. Lyckades han inte uppbringa dessa gick den åtalade fri. När det gällde sår orsakade av en omyndig var böterna alltid tre örar för öppet sår och sex örar för fullt sår, oavsett om dådet ägde rum under fridstid eller ej.[141] För en man var motsvarande böter sex örar och tre marker, om det ej var fridstid och tre marker därutöver för fridsbrott, om de var det.[142]

Om en omyndig stal skulle han böta en fjärdedel av vad en myndig man skulle erlägga som full bot, han fick heller inte dömas till döden, vare sig för stöld eller dråp, som vi ser i Tjuvnadsbalken.[143]

Nu var det kanske vanligare att föräldrarna begick brott än att barnen gjorde det, och i sådana fall skulle barnen hållas skadeslösa. I Konungabalken flock 9 står det om edsöresböter att ingen kan förverka en annans egendom, inte fadern sin sons och inte sonen sin faders.[144]

Vad det gällde brott som drabbade omyndiga såg man allvarligt på dem. I Manhelgdsbalken flock 26 där man nämner de dråp som ligger i dubbel bot, står att dråp på barn under tolv år ligger i dubbel bot, såvida det var frågan om ett döpt barn. Barn över tolv och odöpt spädbarn låg i enkel bot, dvs 40 marker.[145] I flock 27 av samma balk ser vi att det fanns ännu en gradering, nämligen att ett barn under sju år låg i tredubbel bot.[146]

Tredubbel bot skulle det också vara om föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra, som vi kan se i Manhelgdsbalken flock 28.[147] Såtillvida det inte var vådaverk och detta styrktes med ed. Det var dock bara den ena föräldern som kunde väcka åtal mot den andra ifråga om vådadråp på barn.[148]

Om föräldrar dräpte sina barn eller styvbarn fick det också ekonomiska konsekvenser eftersom man inte fick taga arv efter någon man dräpt, vilket man kan se i Ärvdabalken balk 6. Denna regel var så sträng att om en man dräpte sitt barn eller styvbarn fick syskonen heller inte ärva det dräpta barnet såvida de inte var halvsyskon och därför saknade blodsband med mördaren. Detsamma gällde naturligtvis om det var en kvinna som var mördaren.[149]

Ett specialfall är de lagar som reglerar brott mot barn som ännu inte avlats. Både i Giftermålsbalken och i Manhelgdsbalken finns bestämmelser om detta. I Giftermålsbalken flock 3 hittar vi ett stycke om hur bruden skulle föras till mannens hem och vems ansvar hennes trygghet var under resan , och var detta upphörde. Här står också vilka böter som skall erläggas om hon dödades under färden. Då skulle böter erläggas både för född och för ofödd, dvs för kvinnan själv, men också för två "önskebarn", de barn hon skulle ha fött inom äktenskapet om hon inte förolyckats. Dessa önskebarn skulle vara två, en son och en dotter och för sonen skulle gäldas 40 marker och för dottern 80, i tillägg till de 80 marker som utgjorde boten för kvinnan.[150]

I Manhelgdsbalken flock 10, som har rubriken "Om högsta sår", finner vi samma tankegång. Där står att om en man snöps skall man gälda för tre önskebarn, två söner och en dotter och för sönerna skall erläggas 40 marker vardera och för dottern 80.[151]

Oäkta barn och barn av ofria
Södermannalagen har både mjuka och stränga regler när det gäller ett oäkta barns möjligheter att bli erkänt av sin fader. Kyrkobalken flock 15, paragraf 4 behandlar vad som hände om en man nekade till faderskap. Kvinnan skulle i sådana fall försöka binda honom till barnet vid tingsplatsen, med två mäns vittne och tolv mäns ed. Lyckades hon binda honom vid faderskapet, skulle han kallas fader till barnet och barnet vara hans frillobarn. Misslyckades hon lämnades frågan om faderskap öppen tills barnet blev femton år och själv kunde åtala sin fader. Han skulle styrka faderskapet med samma vittnen och ed som modern försökt med. Vann han var hans fader tvungen att erkänna honom som sitt frillobarn, men förlorade han dömdes han att lämna landet![152](Här avses Södermanland och inte Sverige.)

Faderskap hade betydelse i arvshänseende, då frillobarn i Södermanland hade rätt till arv efter sin fader. Närmare bestämt tre marker, eller var tionde penning. Detta var det gemensamma arvet för alla en mans frillobarn, oavsett hur många de var. Efter modern ärvde frillobarn och äkta barn lika mycket. Efter moderns fränder ärvde frillobarn däremot inte mer än de tolv örar som fadern lämnat som hedersbot till kvinnans fränder för att han vägrat gifta sig med henne.

Om han gifte sig med kvinnan efter att ha avlat frillobarn med henne, ställdes saken i helt annan dager, ty när han gifte sig med henne blev barnen med ens äkta barn. Allt detta enligt Ärvdabalken flock 3.

Denna flock tar i paragraf 2 också upp vad som händer om en ofri man avlar barn med en fri kvinna och vice versa. I sådana fall går barnen till den bättre hälften.

Ett undantag vad det gäller frillobarns rättigheter är om dessa är avlade i hordom (dvs om ena eller bägge parterna var gifta) eller i skyldskapsbrott (om föräldrarna var släkt inom de förbjudna leden) då de helt saknade arvsrättigheter.[153]

Som vi har sett ovan hade oäkta barn inte alltid arv att vänta, men även barn inom äktenskapet kunde förlora rätten till arv. Om en man blev dömd fredlös och hans hustru följde med honom i landsflykten och de avlade barn under denna tid eller hade barn sedan tidigare, då ärvde dessa barn honom, men om hon var kvar i landet och han smög sig tillbaka och avlade barn med henne i smyg hade detta barn ingen arvsrätt.[154]

Om en kvinna blev havande efter en våldtäkt och mannen blev funnen skyldig enligt lag hade barnet fulla arvsrättigheter.[155]

Föräldralösa och arv
Alla landskapslagar har mycket detaljerade uppgifter om arv och arvskifte och Södermannalagen är inget undantag. I Ärvdabalken flock 1 finns en uppräkning av vilka som ärver och i vilken ordning. Att barn ärver sin föräldrar i första hand och därefter barnbarn osv, men inget specifikt om minderåriga barn. I den första paragrafen redogörs också för hur ett skifte ska gå till. Där stadgas att det yngsta barnet alltid hade rätt att mottaga den första lotten och sedan de andra efter sin ålder. Vid skifte skulle det yngsta syskonet ta sin lott närmast solen och den äldsta längst bort från solen.[156]

Syskon kunde naturligtvis också ärva varandra och fanns det då både halv- och helsyskon delades arvet så att 2/3 gick till helsyskonen och 1/3 till halvsyskonen, oavsett hur många de var i vardera kategorin.[157]

En möjlighet fanns enligt Kyrkobalken flock 12 att testamentera delar av sin egendom till kyrkan, men arvingen hade rätt att återlösa jord som givits till kloster och kyrkor om han var omyndig vid tiden för gåvan, ej var tillstädes, eller var utomlands.[158]

Om fadern eller modern dräpte för att få ett arv kunde förlorade också barnen detta arv, som vi kan se i Ärvdabalken flock 4. I paragraf 4 behandlar man särskilt dråp på styvbarn, då den "riktiga" föräldern tar arv och barnets fränder på den döda förälderns sida skall taga emot arvingeboten.[159]

Smålandslagen

Havandeskap
Det står inget om havandeskap i Smålandslagens Kyrkobalk.

Spädbarnet
Efter att ha fött barn skulle en kvinna kyrktagas och för detta skulle maken betala en halv mark vax (till ljus) och en halv örtug penningar, annars hade hon inte lov att besöka kyrkan.[160]

Kyrkobalken flock 9 behandlar barndop och lägger stor vikt vid detta. Om prästen inte kom då han fått bud om att han ska döpa ett barn och han hade lämnat socknen utan lov skulle han böta tre marker.

Om ett barn var i så dålig kondition när det föddes att det inte kunde föras till kyrkan för att döpas kunde en man döpa barnet. Fanns där ingen man skulle en ungmö döpa barnet och saknades även sådana kunde en gift kvinna utföra dopritualen. Dog barnet efter detta fick det vila på kyrkogården och taga arv, om det fanns vittnen på att det blivit döpt. Fortsatte det att leva skulle det föras till kyrka och prästen skulle lägga till vad som fattades, men inte döpa det, för ingen fick döpas två gånger. Dopets betydelse syns också i att dop av ett barn var prioriterat framför att ge sista smörjelsen till en man, om prästen var tvungen att välja.[161]

Mord på ett okristnat spädbarn tas i Smålandslagen upp i Kyrkobalken flock 13, paragraf 7. Det hör till de mål som skall inför biskopens nämnd och där den misstänkte skall värja sig med ed. Om modern blir fälld skall hon dömas till kyrkobot och inte till böter. Mord på nyfödda hörde uppenbarligen till kyrkans domsrätt.[162]

Det större barnet
Barn skulle konfirmeras och det ingick i prästens skyldigheter att göra detta för det tionde han fick kan vi läsa i Kyrkobalken flock 6.[163]

Om äldsta barnet dog skulle föräldrarna lämna själagåva för det, likaväl som för en vuxen, står det i Kyrkobalkens flock 7, men några rader senare står att i detta fall skall det barn som dör först räknas som äldst, även om det är yngst. Alltså är det för det barn som dör först som själagåva skall erläggas. Om övriga barn står inget.[164]

Myndighetsålder
Det står inget om myndighetsålder i det som finns bevarat av Smålandslagen.

Brott och straff för omyndiga
Det enda som står om brott mot eller av barn är det ovan nämnda om mord på okristnat barn. Ett sådant mord ansågs uppenbarligen höra hemma i Kyrkobalken.

Oäkta barn och barn av ofria
I flock 13, paragraf 5 står att det fjärde av bötesmålen som tas upp inför biskopens nämnd är horsmål. Dessa togs bara upp om en löskekarl rymde med en kvinna, om mannen åtalade hustrun, om det fanns minst ett manligt vittne och om det fanns barn som bevis för brottet. Om biskopen fällde den skyldige skulle denne böta tre marker.[165]

Föräldralösa och arv
Det står inget om minderåriga och arv i Smålandslagen.

Hälsingelagen

Havandeskap
Om havandeskap står det i Hälsingelagen att om en bonde dör barnlös och hans arvinge kommer för att kräva sin rätt, säger då hustrun att hon är gravid skall inte skifte ske. Föds barnet inom tio månader efter att mannen dött skall det taga arv och orv och det kallas senmånadsarv . Föds barnet därefter är det ett horbarn och har inte rätt till arv.[166]

Spädbarnet
I Hälsingelagens Kyrkobalk flock 11 står att om ett barn dör odöpt och prästen har skuld därtill skall denne böta en mark till biskopen och två till barnets fader. Om nu inte prästen hade möjlighet att komma och ingen annan fanns att tillgå kunde fader och moder döpa barnet. I detta speciella fall bröts inte äktenskapet genom det andliga skyldskap som uppstod om ett par stod faddrar tillsammans.[167]

Regler som rör spädbarn finns också i Ärvdabalken och Rättegångsbalken. I den senare står att kvinnor äger rätt att vittna inför tinget ifråga om två saker; det första är om ett barn föds dött eller levande och det andra om vem modern säger vara fader till barnet.[168]

I Ärvdabalken flock13, paragraf 7 står om vilka kriterier som ska avgöra om kvinna fött barn eller inte om hon hävdar detta för att få ett arv. Barnet skulle vara döpt i vatten och ha tagit mjölk från moderns bröst, då kunde barnet jordas på kyrkogård och ta arv, vilket modern i sin tur fick som sonarv. Prästen skulle intyga detta tillsammans med två män och om någon tvivlade på modern skulle hon styrka sitt vittnesmål med fjorton mäns ed.[169]

Det större barnet
I Jordabalken, Köpmålabalken och Byalagsbalken finns reglerat hur man skulle göra affärer där minderåriga var inblandade.

Jordabalken flock 8 slår fast att byte eller köp av jord med övermage eller vettvilling inte får ske utan samråd med de närmaste fränderna på både mors- och farssidan.[170] Vid jordköp och byte av jord gällde att om en man innehaft jord utan klander i tre år hade ingen rätt att klandra köpet sedan, utom om den som skulle klandra var omyndig eller utom landet.[171]

Vare sig hustrun eller bondens barn fick göra köp till mer än en örtugs värde om inte barnet var arton år och fadern "giver det gods i händer".[172]

Även om barn inte fick göra ekonomiska transaktioner så fick däremot tolvåriga flickor ingå äktenskap, vilket vi kan se i Ärvdabalken.[173]

Myndighetsålder
I Hälsingelagen förekommer flera olika uppgifter om när en person uppnått myndig ålder. I Kyrkobalken flock 19, som handlar om meneder står att om en omyndig, som är mindre än femton år, går ed är eden ogiltig.[174]

I Konungabalken förekommer å andra sidan i flock 5, som handlar om konungens ledung och skatt, uppgiften att den skulle betala skatt som ägde minst 12 hälsingska örar och hade fyllt tjugo år eller uppburit arv, som tillfallit honom.[175]

I Ärvdabalken flock 1 ser vi ännu en uppgift på "myndighetsålder". Denna gäller dock endast flickor. Där står att hustru skall fästas då hon uppnått mogen ålder i paragraf 1 och i paragraf 4 att fästningen är giltig om hon är närvarande på fästningsstämman och är tolv år.[176]

Likaså i Manhelgdsbalken, definierar man en övermage som någon som är under tolv år, och här gäller det också pojkar, det står nämligen "han" i texten.[177]

Brott och straff för omyndiga
Om en omyndig, här definierad som någon under tolv år, dräpte eller sårade en man skulle han, eller rättare: Hans målsman, gälda halv bot mot vad en vuxen man gjorde, enligt Manhelgdsbalken flock 2.[178]

Manhelgdsbalken flock 8, som inte har någon åldersuppgift på övermage, handlar om när en övermage slår en man till blods. Böterna skulle vara lika, vare sig det var av våda eller med vilja, om det var i ansiktet eller på kroppen och om det var under fridstid eller inte. Böterna för att slå en man till blods var tre örar och för fullt sår sex örar. För vuxna män fanns en långt mer detaljerad bötesskala, där t ex sår i huvudet gjort med vilja utanför fridstid skulle betalas med sexton örar, som vi ser i den nionde flocken. Den omyndiga var dock , liksom vuxna förövare, skyldig att bjuda den sårade läkare vid vite av sex örar. Ville den omyndiges målsman neka till brottet skulle han träda fram på tinget tillsammans med två vittnen på att den omyndige var oskyldig.[179]

Stympade en kvinna eller en omyndig någon skulle de erlägga laga böter, kan vi läsa i Konungabalken, ty barn och kvinnor fick inte dömas fredlösa, vilket annars var straffet.[180]

I Manhelgdsbalkens flock 28, paragraf 3 står att om en omyndig stal så mycket att det uppgick till full tjuvnad, skulle han betala halva tjuvsböter, vare sig det var en större eller mindre tjuvnad.[181]

Manhelgdsbalken flock 12 handlar om sk Inomsängsdråp. Det var när föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra. Detta såg man allvarligt på och förövaren skulle böta 140 marker och hade ingen rätt till arvet efter den dräpte.[182] Det hände också att föräldrar dräpte sina barn av våda. Då var det endast den andra föräldern som kunde väcka åtal mot förövaren och denne skulle då värja sig med vådaverksed.[183] Inomsängsdråp var inte bara en angelägenhet för den världsliga rättvisan, utan även för den kyrkliga. I Kyrkobalken flock 17, paragraf 3, står om bannlysningsmål att om någon dräper sin avkomma eller sin äkta hälft skulle denne böta sex marker till biskopen.[184]

Om en omyndig under tolv år blev [185]dräpt i vredesmod, skulle det vara 80 markers böter till målsäganden och dessutom dubbla fridsböter mot för en vuxen man.

Oäkta barn och barn av ofria
Ett barn avlat och fött utom äktenskapet, behövde inte för alltid höra till kategorin oäkta barn. I Ärvdabalken flock 8 ser vi exempel på detta. Paragraf 1 och 6 handlar om i fall en man först avlar barn i lönskaläge med en kvinna och sedan gifter sig med henne. Både om barnet ännu inte är fött och om de har flera barn tillsammans blir dessa barn laggift hustrus barn så snart de gift sig.

Barn som var resultatet av en våldtäkt hade också, till skillnad från andra oäkta barn, rätt att ta arv även i från fadern, så länge han hade blivit dömd skyldig till gärningen.

Om en kvinna blev härtagen och födde barn medan hon var härtagen, eller efter hon kom hem igen, var det prästens sak att döma om barnet var avlat av mannen innan hon blev härtagen och det i sådana fall kunde taga arv efter honom.[186]

Om mannen var fredlös och i smyg besökte sin hustru och gjorde henne med barn hade det barnet ingen rätt till arv vare sig efter mamman eller pappan.[187]

Ett oäkta barn hade rätt att ställa krav både på fader och moder. Ärvdabalken flock 14 stadgar att modern skall föda sitt frillobarn tills dess det är avvant från bröstet och därefter skall fadern föda det. De skulle också få arv efter sin fader, sex marker om det var en son och tre marker om det var en dotter. Men var de flera söner eller döttrar fick de inte sex eller tre marker var, utan fick dela på den summan. Söner skulle också få "folkvapen" av sin far. Det var huggvapen och skyddsvapen och tre tolfter pilar, sträng och båge.[188] Hälsingelagen skilde mellan folkvapen och mordvapen, till de förra hörde svärd eller yxa, järnhatt, sköld, brynja eller harnesk och båge med tre tolfter pilar, vilket man kan läsa i Rättegångsbalken flock 14.[189]

För att frillobarnet skulle kunna ställa några krav på sin fader krävdes ju dock att denne erkände barnet eller det bevisades på tinget att han var far till det. Just i sådana mål hade man ett annat rättegångsförfarande. Mannen och kvinnan, eller barnet då det uppnått myndig ålder, skulle utse varsin man som i sin tur skulle utse sex andra rättrådiga män, som skulle döma i saken. Fällde de mannen skulle han böta tre marker för att han förnekade sitt barn och dessutom lägermålsböter. Fällde de kvinnan eller barnet så var det upp till biskopen att avgöra om barnet skulle få stanna i landet eller ej.[190]

Arv och föräldralösa
Ärvdabalken innehåller flera flockar som berör just minderåriga och deras situation då en, eller båda, föräldrarna dog. Barn ärvde sina föräldrar enligt principen två lotter till söner och en lott till döttrar. Detsamma gällde vid arv efter syskon.[191] Halvsyskon ärvde varandra endast om det saknades helsyskon står det i Ärvdabalken flock 12, men på raden efter står det att halvsyskon ärver en tredjedel och helsyskon två tredjedelar om det finns båda. En motsägelse som Holmbäck och Wessén tolkar som att den bestämmelse som ger halvsyskon rätt till arv under alla omständigheter är yngre och en utveckling av lagstiftningen.

Det var heller inte ovanligt att barn dog före sina föräldrar och då tog dessa arv efter sina barn. [192]

Om den bara den ena föräldern avled var det högst troligt att den överlevande gifte om sig. Lagarna var här till för att skydda barnen och den avlidnes släkts intressen. Ärvdabalken flock 7 handlar om äkta makars rättigheter och del i boet och om barns rättigheter när en förälder gifte om sig.

En kvinna gifte sig till "laga treding" och en man till två lotter. Om det inte var det första äktenskapet och det fanns barn skulle deras egendom först frånskiljas och utmärkas. Sedan skulle barnens närmaste fränder, en på fädernet och en på mödernet, råda för barnens egendom. Om detta inte gjordes innan det nya giftet ingicks skulle man böta 40 marker. När barnens egendom väl var frånskild kunde barnen med frändernas råd lägga samman sin egendom med sin faders eller moders. Detta skulle ske med åtta fastar.[193] Även den följande flocken behandlar föräldralösa barn och deras rättigheter. Där står att om modern eller fadern inte ville gå in i ett nytt gifte hade de naturligtvis vårdnaden om barnen och deras egendom tillsammans med den närmaste släktingen på den andra sidan. Där står också att om båda föräldrarna var döda skulle barnens fränder råda för dem och deras egendom. Om barnets släktingar blev osams skulle prästen tillsammans med två rättrådiga män döma vilken släkting som var bäst lämpad att ta till vara barnets intressen.[194]

Dalalagen

Havandeskap
Kyrkobalken flock 12 behandlar bälgmord, vilket var mord på spädbarn eller fosterfördrivning. Om kvinna tillvitades bälgmord hade hon två val; antingen erkände hon att hon varit havande, men att barnet var dödfött och då skulle hon ha två andra kvinnors vittnesmål på det. Hon kunde också säga att hon aldrig varit havande och då skulle hon värja sig med två vittnen och tolvmannaed. Kunde hon inte gå eden skulle hon böta tre marker som skulle treskiftas mellan biskopen, konungen och "alle män", troligen häradet.[195]

I Giftermålsbalken flock 12 ser vi att hustrun hade rätt att stanna kvar på mannens gård efter hans död om hon var havande med hans barn. Egendomen skulle under tiden förvaltas av oväldiga män och om barnet föddes inom tio månader skulle det taga arv. Föddes det senare blev det arvlöst och hustrun var tvungen att lämna tillbaka det hon förbrukat av egendomen efter mannens död.[196]

Spädbarnet
Kyrkobalken har flera bestämmelser som rör spädbarn och födelse. Flock 3 säger att när hustrun gick i kyrkan första gången efter barnsbörd skulle hon ge kyrkan ett halvt öre penningar eller fyra marker ljus.

Nästa flock fastslår att om prästen får bud samtidigt om att skrifta en man, döpa ett barn eller viga ett lik, gick mannen först, för barnet kunde i nödfall gudfadern och gudmodern döpa och ge namn, det som de helst ville och längst fick liket vänta. Om prästen hade fått bud och ett barn ändå dog odöpt skulle han böta tre marker.[197]

I flock 5, paragraf 4 står det att det var klockarens uppgift att vakta dopfunten och att den bara fick vara öppen när den vigdes och när ett barn döptes.[198]

Att det kunde var svårt och långt att ta sig till kyrkan med ett nyfött spädbarn framgår av Kyrkobalken flock 6. Den inleds med en beskrivning: "Nu är ett barn fött i bästa lycka, det har både naglar och hår , drager andan in och ut; ett sådant barn skall få dopet. Är det ett svenbarn, skall man taga två män och en kvinna; de skola kunna pater noster och credo. Är det möbarn, skall man taga två kvinnor och en man."[199] Möjligen syftar den här beskrivningen enligt Holmbäck och Wessén på att man tillät att icke välskapta barn sattes ut, vilket var fallet i medeltida norsk lagstiftning[200].

I paragraf 1